Aftonbladet – 29 juni 1841, sida 2

slumrande; sjukliga -barnet. Maria var ännu för späd: dertill, och för rädd att stadna ensam i den mörka skogen. Jag meddelade hvad jag kunde umbära af min sparsamma reskassa, till dessa mina nyförvärf vade vänner, lofvade att till. hösten ombestyra deras afhämtning,. och lemnade dem intagna; al ån glädje, som länge varit dem. fremmande. Sjelf var jag lycklig, och fortsatte min vandring; drömmande om allt det. goda jag skulle skäpa Omkring. mig, och främst visade sig alltid iden räddade farbiljen från kolårkojan. — Ack! drömmar, drömmar! Huru uppfinningsrik. är icke menniskans fantasi att uppdraga ränningen till de herrligaste väfnader, genomvirkade. med solsken och rosor; men ödet griper med: sin jernhand i de sköra: trådarna, solskenet försvinner bakom dess åskmoln, och rosorna förhärjas af dess stormar. Jag tillträdde min egendom. Vid sjöstranden uppstod snart Ön treflig hydda. På ängen beta de en ko och 3:ne får, som voro bestämda till välkomstgåfva åt Anna. Tidigt en morgon i slutet af September begaf jag mig åstad, för att hemta hyddans tillkommande innevånare. Morgonen var vacker. Sorglöst sjungande passerade jag Kålmården, då plötsligt tvenne karlar af vildt utseende framstörtade från buskarne på sidan af vägen. Jag såg lyftade knifvar blänka i deras händer, den ena fattade hästen vid tygeln, under det den andra tog mig i kragen för att draga mig ur vagnen. Till min lycka hade jag, som vanligt, mina respistoler i kapprocksfickan, jag framtog skyndsamt den ena och aflossade den mot min angripare, som