Aftonbladet – 29 juni 1841, sida 2

na munnen tycktes motvilligt öppna sigyföratt besvara min helsning. — Skygg smög ig Maria till honom och frågade smekande: Hår du något åt oss far? — Här Anna, sade männeny gifvånde sin hustru ett knyte, här har du min förtjenst för veckan; gif barnen att äta. — Han satte sig på Kistan, betraktande mig med for: skande och misstrogna blickar. Jag tvekade en stund, om jag skulle härma mig honom. Den dristiga beslutsamhet, som uttalade sig i hela hans utseende, kunde möjligen bringa honom långt i det goda, den kunde äfven föra honom lika långt i motsatt riktning. Hvem vet hvad nöd och förtviffan kunde göra! Kanske stod han nu på skiljovägen, känske kunde er vänlig hand föra honom på den rätta! Denn: tanke bestämde mig. — Jag skulle samma ij tillträda en liten egendom i det bördiga Östergöthland; der ville jag uppbygga en stuga å mina nya bekanta, anvisa dem en jordsträcka at upparbeta , och taga den unga: Hans i mir egen tjenst. — Med hjertliga ord framställde jag för Anders denna min plan, och såg met tillfredsställelse och förhoppning, huru den här dade mannens ögon fylldes med tårar, hans rös darrade, då han med djup rörelse fattade mir hand och dyrt försäkrade, att jag aldrig skull få orsak ångra min godhet emot honom. Ja skulle fåfängt söka beskrifva utbrottet af mo drens tacksamhet och barnens glädje. Mari dansade omkring mig, och Hans lofvade at blifva mig en trogen och tiilgifven tjenare. Ja ville genast taga honom med mig, men modrer kunde ej umbära honom. Hvem skulle då, under hennes nödvändiga frånvaro, vårdat det lilla