Aftonbladet – 29 juni 1841, sida 2

INST St ONT RE EEE INA ARNE STEEN Pr nöd togoe de sin tillflyckt i kolarköjan, der jag fann dem, och der de tillbringat 4 1, år. Under denna tid hade mannen betydligt förändrat sig, var nästan ständigt borta på arbete, och hemförde förtjensten till hustru och Barn. Anna var upptagen af göromål på herrgården, och sålunda egde de ändå sin knappa bergning. Kojan var varm; det värsta var det trånga utrymmet och det mörker, hvaruti de stackars barnen der fingo lefva; ty en liten glasruta på dörren insläppte en ganska ofullkomlig dager. Det var detta mörker och modrens jemna frånvaro, som pressade tårar ur den lilla Marias ögon. vAck sade Anna suckande, då hon slutat den enkla berättelsen, det går ändå nu an, men när Gud snart gifvit mig ett lägre tak öfver hufvudet, hvad skall då blifva af dessa barn ?x — ,Hvad menar du, goda Anna? frågade jag, nästan rädd för hennes svar. — Jag menar, sade hon sagta, att min bekymmerfulla lefnads slut ej kan vara långt borta, och hvem skall sedan vårda barnen, hvad skall det blifva af Hans? För honom sörjer jag mest, ty hans trotsiga lynne skall bringa honom i olycka, oaktadt hans goda hjerta och ärlighet. — Jag ämnade just svara henne, då dörren åter öppnades och mannen inträdde. Det var en gestalt, som man icke lätt glömmer, då man en gång sett den. Han var lång och kraftfullt bygd; under de dystert sammandragna ögonbrynen blixtrade elt par bruna genomträngande ögon; djerf beslutsamhet stod tecknad på den hvälfda pannan, som skuggades af korpsvarta krusiga lockar; lidelser och bekymmer hade plöjt djupa fåror på de insjunkna kinderna, och den trotsigt tillslut