stugan, och på hela Hr von X—s stora gods fanns ej rum för oss, men här, ser ni, få vi alla rum, och herrn kan få hvila och värma sig hos oss om han vill — Han uppstod och anvisade mig sin plats vid spiseln. Jag såg hans kinder rodna och hans öga glänsa af en återbållen tår. Hans första halsstarriga utseende hade misshagat mig, jag märkte derföre med glädje, att ban egde hjerta och fann välbehag i det uttryck af sjelfkänsla hvarmed han, den förjagade, utöfvade gästfrihet. — Kära Hans,) sade flickan, cicke var det så egentligen för rummet, men herrn var ond på far, derföre skulle vi flyttas — Nåja,, mumlade Hans, cvisst var det illa af far, men något ondt gjorde han aldrig Hr von X. och icke borde mor stackare, och vi fått umgälla hans fel; nog kunde vi fått behålla stugan, mor är ju dagligen och arbetar på herrgården ändå. I detsamma öppnades den lilla dörren, en medelålders qvinna, snygt ehuru torftigt klädd, steg in och hälsade mig förvånad men vänligt. Hon var mager och på der tidigt fårade kinden skimrade en hektisk rodnad. Det var den arma modren, som kom hem bårande en tung påse med potatis till sina barns uppehälle. Af henne erfor jag orsaken till familjens nuvarande bedröfliga belägenhet. För 44 år sedan tillträdde Anders ett torp under stora Forsö egendom. Vid samma tid gifte han sig med Anna, den stackars lungsigtiga qvinnan, som då var en rask, blomstrande tjuguårig flicka. De lefde nöjda, ty de hade sin bergning, och enighet bodde, tillika med helss2 och flit, i deras låga boning. Visst hade Anders många lefnadslustiga bekanta, deltog mer