Aftonbladet – 28 juni 1841, sida 2

ligt medvetande om de stora svårigheter oci mödor, inöfvandet af dessa romantiska, brokiga omvexlande och tumultuariska sånger medfördt förflyttas man, malgr soi, till de fjerran trak ter, der dessa egna sångare uppstått och bildats som nu kommit öfver hafvet till ess. Det är söm kastade man en blick ej allenast in i dett bergiga aflägsna land, utan äfven med detsamm i dess innevånares bjertan och lynnen. Var de icke just detta man ville? eller hvarföre gicl man att höra på dem? Väntade man väl at få höra Norma eller Robert le Diable? (jag vil nästan påstå att man i sednare fallet icke gick för gäfves) — eller väntade man få höra Hrr Bellett och Giänther, eller ville man kanske att sångarn från Hautes-Pyrenees skulle sjunga som Tyrolar och Schweitzare? oc Jag, som icke väntat mig något af allt detta bekänner att jag funnit denna sång i all des vilda, ohejdade, kraftfulla, energiska, expresiva oc underbara, egna genuina skönhet, så intressant så vacker svm — naturen, icke vid Djurgården icke i Jardins des plantes, icke någonstädes de menniskohänder odlat och planterat, klippt oci omhängnat efter olika mönster, smak och konst sinnen, men, som naturen i en vild bergstrakt der de skummande vattenfallen vältra sina stål blå massor utför de branta höjderna, och forss: bullrande fram mellan stela klppväggar och för svinna i brådjupens natt. a Deremot kunde, efter min oförgripliga tanka den skiällande gjallarmusiken, som genast vic inträdet försatte åhörarnes nerver i en alltfö stark vibration, gerna undvarits, och det är svår att veta hvartill den egentligen gagnade, om der