Aftonbladet – 28 juni 1841, sida 2

Bland de stycken som de exequerade, voro tvenne författade på deras eget språk, och en af dem en sydländsk folksång: La Toulousaine af en högst egen komposition. Det friska lifliga Bonsoir Bonsoirs, det sakta framsorlade retirons nous sans bruity och slutligen den vackra marschen, deruti sångarne under behagliga evolutioner småningom en efter annan draga sig bort och tonerna blifva allt svagare och svagare tills de slutligen förljuda i det sista dofva il est minuit.o — Nocturne Beåearnais favori med sitt vackra echo: Amour! Amour! — Den upplifvande nocturnen, FEnfant des montagnes, med charmanta körer der man tyeker sig förnimma Bergsboernes nyckfulla, skämtsamma lek med de pratsamma nymfer, som i bergstrakterne roa sig att upprepa den lyssnande vandrarens ord, och slutligen en högtidlig, harmonisk Hymne de la paix, hvaruti de små skrikhalsarne till venster icke visade någon miskund med åhörarens öronhinnor, voro alla egnade att uppväckta den högsta förundran och intresse. Med undantag af bemälde små gäll-ljudande asmodeer, som (kanske hänförde af minnet af sitt hemland och glömmande konsertsalen) med en viss nationalanda och liflighet, till föga fromma för det Svenska auditoriums hörselnerver, exeqverade sina partier något för mycket furios, kunde till och med den Kungl. Teatern skatta sig lycklig om den egde en sådan sångkör. Säga hvad man vill, och man sade mycket till höger och venster vid utgåendet, om skrik och skoj, fina nerver och fin smak, gascognar-sång och vargskall, så är dock denna sång storartad och underbar. Jemte det man erfar ett otyd