Aftonbladet – 26 juni 1841, sida 3

att åtminstone antyda några af de olika synpunkter, ur hvilka frågan kan betraktas. Det är Konungens intresse, att hans styrelse må vara stark. Men stark är ingen Konungastyrelse i våra dagar, utan i den mån den är vis; och vis kan den ej vara, Konungen sjelf må vara ett aldrig så stort snille, utan att de djupaste insigterna, de högsta uttrycken af nationens egen bildning, äro kallade att dela Hans rådslag och leda utförandet af Hans befallningar. Vi vilje här ej undersöka, huruvida detta i senare tider varit fallet hos oss. Men man forske i samtidens häfder, man kaste en blick på den öfriga civiliserade verlden, och pröfve derefter om vi säge sannt! Ingen Konungastyrelse är i våra dagar så stark, som Konungens af Preussen. Och hvad är det, som utgör dess förnämsta styrka? År det Absolu tismen? Nej. Ar det Monarkens snille? Nej. År det statens vidd? Nej. Ar det landets, eller nationens, eller religionens enhet? Nej, Det är bildningen: eller den strängt genomförda grundsatsen, att statens tjenare tillika skola vara kulturens högste vårdare, d. ä. att bildning är första vilkoret för befordran i statens och Konungens tjenst. Det är Regeringens intresse att, vid utförandet af Konungens bud, blifva åtlydd, så väl af underordnade, som af folket. Men menniskorna lyda dels af fruktan, dels af aktning. Försvagas eller upphöra i en stat dessa bevekelsegrunder att gemensamt verka för att skaffa Regeringen åtlydnad, så står revolution för dörren. Ty hvarföre skulle man vidare åtlyda den man hvarken fruktar eller aktar? Nu kan väl, genom Regeringens svaghet, fruktan för densamma småningom försvagas, men helt och hållet upphöra kan den ej, så länge dock Regeringen åtminstone faktiskt har makten i händerna. Men aktningen kan både aftaga öch alldeles upphöra, om ock Regeringen ännu någon tid, såsom machin, skulle framsläpa ettskenlif, till dess revolutionens ström genombryter den ihåliga dammen och kastar machinen öfverända. En stor statsman svarade derföre lika sannt, som lakoniskt, på den frågan: Hvad hafva Regeringarne mest att frukta? Förakt. För Regeringarne gifves ingen medelväg mellan aktningen och föraktet. Den regering, som upphör att vara aktad, är också i och med detsamma föraktad. Men i en tid, då den sedliga åsigten a Staten allt mera blir rådande, är Regeringen endast aktad i den mån den förstår att taga kulturens krafter i sitt hägn och, så vidt möjligt, i sin tjenst. Försummear den detta, vexer nationen, för att så säga, Regeringen öfver hufvudet, eller inbillar sig någon att göra det, då har Regeringen ingen aktning mer och således också ingen lydnad af aktning att påräkna. Hela dess verksamhet förlamas då, ty den blir föraktad både utifrån och inifrån. Men det gifves äfven en annan, för statens bestånd måhända ännu vådligare art af detta förakt, än det, som egentligen drabbar Regeringen. Det är föraktet för sjelfva Statens författning. Ve den stat, der aktningen för dess egen författning förvandlas till förakt eller afsky! Hvyad som börjar såsom missaktning mot Regeringen kan öfvergå till ett sådant förakt för sjelfva författningen, när ettlands rättsvetenskap är nedsjunken till en rå slentrian, och när Regeringen icke eger klokhet eller insigter nog, för att sjelf lägga hand vid de nödvändiga Reformerna. Ty det är Rättsvetenskapen, som skall upprätthålla vördnaden för lagarne, främst hos embetsmännen, samt vidare genom dem hos folket; och Reformer, som tiden) gjort nödvändiga, äro det bästa, kanske det enda medlet att förhindra Revolutioner. Men Vetenskapen måste då finnas lefvande och icke vara förtov-i kad till slentrian eller bopkrympt till en blott mekanisk rutin; och Reformerna måste ske itid, medan Regeringen ännu eger makt och aktning nog, för att man hvarken må anse dess eftergifvande såsom en följd af fruktan eller dess motsträfvighet såsom ett bevis på oduglighet. Försummas denna tid, envisas man att bibehålla det gamla tills det börjar lukta af förruttnelse, då gnager snart föraktet, såsom en frätande mask, på samhällets rot och arbetar det beståendes fiender i händerna. Det behöfvesi då hos en Opposition icke ens någon öfverlägsenhet för att störta en sådan Regering. När maskarne i det dolda djupet redan förtärt roten, behöfs det hyvarken yxans eller nordanstormens slag för att fålla trädet. En vindstöt, och det faller! Hade icke stat och kyrka i Frankrike redan varit så fullkomligt masktungna, så vore det den största skymf för den Franska Nationen, att en Filosofi, sådan som Diperots och BeAumaArRcHAIs kunnat störta monarkien och religionen. Är det således för Regeringen af högsta vigt, att aktningen, såväl för den sjelf, som för statsförfattningen, må upprätthållas hos folket, sålär det klart, att den äfven måste bemöda sig att göra sig värd denna aktning. Detta kan endast ske genom de civile embetsmännen. Utgöra dessa verkligen blomman af nationens bildning, så kommer aktningen ej att uleblifva. Utgöra de det ej, så är det Regeringens eget fel, och den får också sjelf, förr eller sednare, bära följderna deraf. Det är vidare Folkets och Ständernas intresse, att lagar och förordningar måtte framför allt vara klara och rediga; att de måtte icke allenast författas med förstånd, utan äfven handhafvas med insigt; alt således så väl förvaltningen i allmänhet, som rättvisans skipande i synnerhet, endest måtte anningen den fulländning, som eljest skulle erfordrat många minuters exposition af objektet framför kameran — det förstås. att behandlingen med avieck