Aftonbladet – 26 juni 1841, sida 2

jag kallar väpnarnes försal, hvarest, till min harm, en mängd olika grönsaker voro utbredda till torkning. Ännu en dörr öppnades, och jag kom in i den stora riddarsalen. Men min milde himmel! huru profanerad han blifvit under tidens lopp! Dam högtals, spindelväfvar på de nakna väggarna, och i taket hängde förkläden och halsdukar till torkning. Det gjorde mig i sanning ondt. — Då jag såg de kolossala spisarna midt emot hvarandra i tvenne hörn af salen, föreställde jag mig så lifligt, huru de i fordna dagar med sina sprakande brasor, värmt och belyst så mången af Sveas ädla kämpar. Jag tillslöt mina lekamliga ögon, ställde mig utien vrå för att drömma, och med själens öga skåda ett par sekler tillbaka, samt efter egen fantasi möblera och befelka salen. Och se! Brasorna flamma; det stora ekbordet midt i salen, svigtar under rätternas tungd; ståtliga riddare ordna sig deromkring; halsdukar, förkläden och spindelväf försvinna. Som speglar sköldarna kring väggen blänka, Med guld och silfver uppå stålblå grund. Små Svenner flitigt i pokaler skänka, Som hand från hand, kring laget göra rund. Den ädle Baner sitter främst vid bordet, I ögat strålar krigarps stolta mod; Med sansad kraft för Oxenstjerna ordet, Af stridslust brinner Wrangels unga blod. Och Torstenson, på blek, men ädel panna Sin nordiskt fasta själs insegel bär. Hell! Eder, kämpar för det evigt sanna, Hell! tid af ära, som försvunnen är! — Plötsligt ljuder mina reskamraters gäckande skratt, jag öppnar de kroppsliga ögonen och villan är störd; Ty se! — det är ju rent befängdt. På spikarna der sköldar hängt, Har Lisa knutit långa t:g;, i (Att hänga henne har jag håg), På dem hon torkar Ru sin tvätt; I Och uti försaln, snyggt och nätt, Förtroligt ligger lök vid lök, JE il och grönt för Lisas kök. Zn bveslagna ekedörr oc Är icke mera blank som förr;