Aftonbladet – 26 juni 1841, sida 2

ade mellan buskarna; ej en gång ljudet af en hviselpipa nådde mina öron. Trotts våra korrektionsnrättningar, dessa pensionsanstalter för galg-kandilater, reser man bra säker genom de Svenska skosarna. 1 Nyköping uppehöllo vi oss flera dagar, och fun10 öfver allt en älskvärd och bildad societe. — För mina nöjen och bekantskaper der, förbehåller jag mig att muntligen få redogöra, och således skrider ag nu till hemfärden. — På framresan haltade vår Rosinante på framfoten, då vi nu vände om för at! sesa tillbaka, tog han sig för att halta på ena bakfoten, och höll i dermed hela vägen. Detta kan man ju kalla en konseqvent hästnatur! — Hemresan gick bra. Vi skänkte Galgkrogen vårt förakt, och drucko ur egna buteljer, visserligen ej svagdricka, men icke heller bränvin. — Mellan Norrköping och Linköping var landsvägen mycket dålig, hvarföre vi valde en biväg genom Götorps och Örsäters gästgifvaregårdar. Vi reste förbi Ekenäs, ett gammalt vackert slott, tillhörigt Banerska familjen. Vi hade gerna gått derupp, men tiden medgaf det ej. Som jag förr rest samma väg och då besett borgen, vill jag göra dig en beskrifning deröfver, så vidt jag minues. Slovtet är bygdt på en klippa, hvars ena sida lodrätt uppstiger öfver sjön, samt ger med sina trenne torn, en imposante an. blick. Bedröfligt är dock, att vid närmare betraktande finna, huru det numera synes vara invigdt å förödelsen. — Borggården var förfallen och öfvervuxen med ogräs. I nedra våningen hade några rum varit i ordningsställda på modernt vis, mer nu var sofforna sönderbrutna och nedsmutsade, dör rarne sönderslagna, och på återstoderna voro namr och ord ritade, likasom i en gästgifvarestuga. Er piga hade nyckeln; också såg det ut, som om ho: der hade sina societetsrum. — Från nedra vånin gen ledde en trappa till flera små hvälfda källare De föreföllo min fantasi, som borgfängelser; kansk var det en gång deras bestämmelse. I taket af dei ena syntes en öppning. Jag antog den höra til den hemliga gång, hvarigenom borgherrn obemärk kunde intränga till sina fångar. Hu! Der blef hemsk att vara. — Jag skyndade derifrån, sprang uppfö en temligen bred trappa till andra våningen, öpp nade en tung ekdörr, och kom i en förstuga, som