Aftonbladet – 26 juni 1841, sida 2

skada kunde upptäckas, men hästen var halt och förblef det under hela uppresan. . Man märkte snart att man var i Östergöthland, ty sällan lyftade en bonde på hatten, en belefvenbet, som den höfligare Smålandsbonden aldrig åsidosätter. — På det välsignade slättlandet mellan Linköping och Norrköping, öfverfölls jag af hemsjuka, och den odrägliga Pilallen gjorde mig mjeltsjuk. Att från morgon till qväll se dessa stympade, krokiga, sneda träd, somliga unga och smala, andra stora och halfruttnade, nästan alla vanskapliga, är för det vid raka furustammar vanda ögat lika tröttande, som de eviga flacka åkerfälten äro det för ett bergsbygdens barn. — Genom Norrköping reste vi tidigt om morgonen, men redan hördes öfverallt bullret från fabrikerna. Många finna behag i denna verksamhet, flit och liflighet; men jag kan ej det. — Buller i allmänhet plågar mig, och dessutom här, i denna stora handelsoch fabriksstad, gör det på mig ett pinsamt intryck. Vid machinernas dånande hör och liksom känner jag, huru många hundrades tlitiga händer, som arbeta med rastlös möda, för en ofta knapp bergning åt sig och barn, under det den, hvilken egentliga vinsten af allt detta sträfvande tillfaller, mången gång ej har stort mera att göra, än i makligt öfverflöd förtära frukten af de arbetandes flit. — Orätt är att skära alla öfver en kam, men nog har vanligtvis den, som mest trälar, minsta vinsten. Dagen var dimmig och det var skada, tr ifrån höjden af Åby backar är en oändeligen skön utsigt öfver Norrköping, Bråviken, samt en mängd landtställen och kyrkor. — Du må tro att mitt Småländska hjerta klappade af glädje under färden uppför ldenna riktigt Småländska backe! — Der ofvanföre ligger ett litet hus, med det mindre behagliga namInet Galgkrogen. En afrättsplats har varit nära in. I vid, hvaraf huset förmodligen fått sitt namn. Min törstige reskamrat skrämdes ej af namnet, utan gick dit in för att få ett glas dricka, men fick det besked att det ej fanns andra dryckesvaror än bränvin. Så törstig var dock hvarken han eller någon annan i sällskapet att ställets enda goda togs i anspråk. Kålmården passerades i ostördt lugn. Förgäfves ansträngde jag mina ögon; ingen skäggig röfvare lurade bakom träden, ingen bösspipa skym