Aftonbladet – 21 juni 1841, sida 2

Waldenborg på sitt rum och frågade hvad grefven befallde. På tillfrågan hvilka resande som för aftonen voro anlände, svarades, att hofpredikanten Grundler nyligen kommit. Det var en af Waldenborgs akademikamrater. Waldenborg bad att han måitte blifva underrättad om sin ungdoms väns närvaro. De hade icke träffats på ett tiotal af år, och Grundler begagnade med serdeles uöje detta tilllfälle, alldenstund då ödet icke ställt Waldenborg till hans möte, i egenskap al suplikant. De fordna pojkarne omfamnade hvarandra, om än icke med de första ungdomsårens lifliga känslor, likväl med all den välvilja, som glada minnen från denna lyckliga tidpunkt kunde medföra. De voro nu begge män i staten och hade mycket att berälta hvarandra om den tid, som förflutit sedan de sist träffades. Grundler hade gift sig som komminister, och under den tid Waldenborg haft tjenstledighet och vistats i Stockholm, tillträdt pastoratet Kornhem, ungefärligen en mil från Rosenholm. Waldenborg berättade de öden som träffat honom, och innan han slutat härmed inkom flickan, som han träffat på gatan. Waldenborg tog ljuset i handen och gick emot henne. i Se upp hära barna, sade han vänligt. Hur beter du? Och hur gammal är du ? Jag heter Lovisa och är nitton år, svarade flckan. Han frågade henne vidare, om bon hade föräldrar, samt huru länge hon varit i tjenst hos gästgifvarn. Flickan berättade, att hon tillträdt sin tjenst sistliden flyttning och att -hennes far dödt medan hon ännu var barn. Hon tillade snyftande, att hon för kort tid sedan äfven för