för att anse en sådan mängd af kunniga oc tänkande personer endast af egennytta eller äre I girighet försatta i denna riktning af verksamhet JOch hvilken, som äfven blott litet bekantskapa Imed utländsk, ja, inländsk litteratur, känner ic Ike, hvilka namn, frejdade genom snille, kunska Ipeer eller medborgerlig duglighet, äro att upp öra på deras lista, som önska em annan saker nas ordning. Ja, man kunde nästan våga de påståendet, att alla bättre hufvuden tillhöra des sa förmenta nyhetsjägtare, endast med undan tag af antingen dem, hvilka sakna karakter el ler ädelhet, att vid reflexionen lösgöra sig u de förhållanden, som vanan, eller platsen i sam hället, eller makligheten, eller ändtligen der missförstådda tacksamheten en gång för alla fixe rat; eller dem — och de äro tilläfventyrs e många — hvilka på förmenta grunder äro verk. ligen öfvertygade om vådan af alla genomgri pande förändringar, såsom upphäfvande den phi storiska kontinuitet, hvilken de ensidigt upp fatta, liksom man borde på ett positivt sätt sträfva för bibehållandet af något annat, än de! rent humana i vetande och seder, eller liksom den verkliga folk-individualitet, hvilken har en evig grund i klimatiska och andra naturförhållanden, kunde godtyckligt och slumpvis upphälvas genom ett förändradt samhällsskick. At! de förnämsta af de nya önskningarnes vedersakare eller motståndare äfven derigenom, att de, på grund af sin öfverlägsenhet, måhända fordom bidragit till sakernas, numera föråldrade, skick, äfven af egenkärleken och farhågan för ett förbleknadt anseende, eller också af ärlig misströstan om möjligheten af ett bättre, sedan de en gång i ett, visserligen ganska godt arbete, uttömt sin egen uppfinningsförmåga, — manas till motstånd, detta är, med någon kännedom af menniskonaturen, lätt att inse. — Hvad åter beträffar påståendet, att mensklighelen icke representeras af massorne, så är detta visserligen en sanning, mot hvilken ingen förståndig någonsin gjort invändningar. Men menskligheten representeras också lika litet af de få utmärktaste individerna ensamt, som af de för tillfället maktegande. De förra, ehvad inverkan på sin tid de än må ega, äre dock lika mycket tidens fostersöner, som dess fostrare; och de sednare äro ij ett alltför mycket partiskt läge, för alt vara oberoende i omdömen och åtgärder. Tiden representeras deremot af den stora massan af de upplysta, af alla bättre ech ljusare hufvuden. Men det är just dessa, såsom sagdt är, hvilka yrka sakernas förändring. Det är således en verklig fordran, tiden eger, och derjemte göres påstående af mensklighetens sannskyldiga representanter. Det är just den stora massans sak de bevaka, och endast medelbarligen sin egen. Ty annat är att påstå, att massan ej ännu kan representera menskligheten, annat, att dess sak ej må i striden bebjertas. Allt sträfvande, som går ut på serskilda slägters eller stånds, eller personers uteslutande fördelar, är ett ensidigt och småsinnadt, om icke lågt sträfvande. Till förekommande af missförstånd böra vi dock närmare bestämrga vår mening. I enskild: fall må man afse enskilda förmåner, men hvac man vill verka i stort, såsom statsman eller ve: tenskapsman, eller religionslärare, det mål, hvartill summan af alla gerningar, af lifvets sammanlagda verksamhet, såsom helhet och plar betraktas, riktas, må afse allas, äfven den ringa ste af våra bröders, väl. Och, mena vi ärligt allvarsamt, ädelt, kan här blifva frågan om et annat väl, än det som äfven för de bästa måst anses för det högsta: kunskapens ljus och seder nas förädling? Är det tillräckligt gjordt för vå ra lägre bröder, att vi betrygga deras hemfric mot yttre våld, att vi unne dem ett ostördt åt njutande af de hårda mödornas knappa afkom ster, att vi till och med förenkla eller lätta fö! dem de tunga näringsomsorgerna, att vi förskaff. dem de första oundgängliga religiensbegreppen Nej, detta gör på långt när icke tillfyllest. De är ej nog, att vår egennylta förunnar åt dess: mera vanlottade bröder de förmåner, dem de kunna sig sjelfva förvärfva; vår kärlek måste er bjuda dem, skapa dem de fördelar, af hvilk: vår lycka satt oss i åtnjutande. Denna filan tropi är numera för mycket allmän och rotfä stad, för att hädanefter kunna förlöjligas af kon servatismens kämpar. Menniskan kan ej var satt på jorden för blotta näringsomsorgerna, e heller hvad odlingen beträffar, blott för de för sta religionsbegreppen, hvilka mera betrygga sta tens säkerhet, än göra tillfyllest för egarens för ädling; och så länge ej kulturen blifver slägtet. egendom, är den visserligen i sin linda. (Fortsättning följer.)