utom sin födelsestads område, njöt med serdeles nöje anblicken af allt det nya hon såg. Vid ankomsten till hufvudstaden, hyrde Waldenborg några vackra rum för sig och sin älskade omgifning och i sällskap med dem besökte han öfverstinnan Odalsvärd, som hjertligt välkomnade dem. Andra dagen åtföljde öfverstinnan sällskapet till fru Reversi, hvilken redan var underrättad om Emilis ankomst och mottog henne med serdeles godhet, samt lofvade, att fullgöra den pligt hon här å:agit sig. — Innan Waldenborg och Emilis föräldrar lemnade Stockholm, hade de det nöjet att af fru Reversi emottaga den underrättelsen, att Emili med utmärkt skicklighet använde så väl vilja som förmåga vid alla arbetsstunder, och hade redan gjort betydliga framsteg och att alla flickarna, som vistades med henre, täflade, att vara hennes närmaste förtrogna. Emili önskade, att vara älskad af alla som omgåfvo henne, och hon ägde förmåga att göra sin önskan uppfylld genom godhet och en mild eftergifvenhet. — Öfverstinnan gaf vid afskedet åter sitt löfte, att egna åt Emili en moderlig vaksamhet, och meddela Waldenborg säkra underrättelser om allt hvad som angick så väl Emilis undervisningar som hennes öfriga förhållanden. En artist, som skördat ett ovanligt loford för sin talang, hade målat Emilis och Waldenborgs porträtter. Då flickan emottog detta minne af sin tillkommande man, bad han jhenne, som ett prof af den tillgifvenhet han jönskade och hoppades, att hon hvarje dag, unIder den tid de voro åtskillde ville bära det: Emili lofvade och hon var försäkrad, att åsynen häraf, ofta skulle mildra hennes saknad; Waldenborg band Emilis porträtt om halsen, och försäkrade henne, att han vid sitt bröst skulle förvara denna dyrbara klenod, för att beundra det, som ett naturens och konstens mästerstycke. Att afskedet från Waldenborg och föräldrarne kostade Emili bittra tårar, är lika säkert