Aftonbladet – 16 juni 1841, sida 3

hos Justitieombudsmannen, så begärdes votering huruvida icke Ståndet yrkade proposition och denn votering utslog med 40 röster emot 6. Saken skull således gå till KonstitutionsUtskottets afgörande, me Riksdagens afblåsning hindrar svaret. Vi få kansk efter justeringen tillfälle att meddela något af dis kussionen, hvari det märkligaste, utom hvad son angick nedrifningen, var ett anförande af Riksdags fullmäktigen Sahlström, innefattande ett förslag til protest ä allmogens vägnar emot den oförrätt, son Ridd. och Adelns samt Presteståndets majoritete tillfogat Borgareoch Bondeståndet samt Svenska fol tets beskattningsrätt, genom deras beslut att under trycka voteringarno i Förstärkt Utskott öfver åtskil liga frågor, derom Stånden stadnat i olika beslu! Häruti instämde nästan alla Ståndets närvarande le damöter. Angående scenen i gårdagens StatsUtskott, de frågan om voteringen förevar och der likaledes et varmt uppträde föreföll, skole vl jemväl söka få de af protokollet. RS —— — Hr Petre uppläste i gårdagens aftonplenun i Borgareståndet ett yttrande, som Talaren anför i föregående Talmanskonklav, och hvilket, ehurv innefattande en ganska oskyldig ironi, utan tvif vel smakat litet surt på ett visst håll. Det vai af följande lydelse: Då Hr Erkebiskopen iförra Talmanskonferensen, med hänsigt till innevarande riksmöte, talade om öfvermodet och dess följder, undföll icke min uppmärksamhet, att Hr Erkebiskopens betraktelse hada sin egentliga tillämpning på de beklagansvärda förhillanden, hvilka, under de sednare dagarne, till yttersta grad komprometterat Rikets Ständers gemensamma värdighet, och från Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet efterlemnat de bedröfligaste minnen. Jag vet för väl att uppskatta den betänkliga ställning, som härigenom uppkommit både för Hr Landtmarskalken och Hr Erkebiskopen, att jag nu, i denna rådplägande församlings afskedstimma, skulle vilja öka ett lidande. som måste antagas vara djupt smärtande, äfven om det yttre skenet skulle antyda en af dagens händelser oskakad sinnesförfattning. Jag tillåter mig följaktligen icke, att här föra vidare klagan öfver de oordningar, som i dessa dagar vid Riksdagen inträffat, men deremot anser jag mig böra förespegla angelägenheten, att de hälsningstal, som, enligt vanlig ordning, i morgon skola, Ständerna emellan, ega rum, affattas i en försonlig anda, och icke, såsom vid förra riksmötet, uppställas i en sårande och förbittrande ton. Vi erinra oss nogsamt, hyad som den 27 Maj 1835 å Presteståndets vägnar yttrades till Borgareoch Bondestånden, och kunra således icke hafva glömt den deraf alstrade, vidriga sinnes stämning. Fit dylikt skådespel bör så mycket mindre förnyas, som oenighetens frön redan äro alltför mycket bland Rikets Ständer kringspridda, att ordningens vänner skulle med likgiltighet kunna se, huruledes tvedrägtens fackla ytterligare tändes från det håll, der man hade rätt att vänta föredöme af moderation och försonlighet. Hr Landtmarskalken och Hrr Talmän inse — efter hvad jag bör hoppas — befogenheten af hvad jag nu anfört, och då det atan tvifvel beror af Ståndens Ordförande, att förekomma, det afskedstalen innefatta politiska anspelningar och afse någonting annat, än dermed åsyftad ceremoni, må man äfven kunna hoppas, att denna raraställning ieke lemnas utan afseende. Hr Petr tillade muntligen, att denna hans ramställning mötts af bifall från Ordföranden i Bondeoch Borgarestånden, att Hr Erkebiskoen för detsamma godhetsfullt lofvat honom sin örlåtelse, och att Hr Landtmarskalken icke haft något att deremot invända. EP RENSRe— nn