Aftonbladet – 16 juni 1841, sida 1

singborg Tisdagar, samt Wl Stockdo:m Thoredagar. UTRIKES. FRANKRIKE. Om Darmåss sista stunder meddelar Gaz tte des Tribuncux följande underrättelse: Pingstdagsförmiddagen kl. 41 tillkännagaf man för delinqventen, ati hans afrättning skulle ske följande morgon; ban syntes icke ångripen af detta budskap, utan insomnade till och med såsom vanligt, sedan han begärt, att man måtte väcka honom när den andelige kommit, som skulle bereda honom till döden. Denna omsorg var likväl ofverflädig, ty redan efter några timmars förlopp vaknade han af sig sjelf. Kl. 5 införde man Abbå Moausiau, hvilken var bigtfader åt hans moder, enkan Darmåös, som är ganska andäktig och dageligen besöker kyrkan. Darmes samtalade med Abben, bigtade och hörde med djup uppmärksamhet hans förmaningar ända till de: ögonblick då man afbämtade honom, för att vidtaga de förberedelser som kallas Toiletten. I detta ögonblick angreps han af en feberaktig skakning. Då de sorgsliga förberedelserna voro slut, omfamnade han sina väcktare, hvilka icke lemnat honom alltsedan han blef arresterad, sade dem farväl och gick med temligen fasta steg öfver galleriet, trapporna och gården, hvarest en hyrvagn väntade honom; här förlorade han likväl krafterna och han behöfde skarprätiarens hjelp, för att beträda fotstegen. Fem minuter efter hlockan 7 anlände vagnen, hvari delingventen satt jemte sin bigtfader och skarprätteren, till platsen, loch for inom den af en tredubbel rad soldater inneslutna kretsen. Han hade nakna fötter, blå pantalonger, en blus, hvaröfver man kastat en slags fladdrande puderskjorta, och hufvudet betäckt med en lång, svart slöja; han steg nu ur vagnen, träddeupp på schavottens första trappsteg, knäböjde här och läste en kort bön. Derefter vände han sig till bigtfadren och bsd om hans afskedskyss; då denne nu ville upplryfta brottslingens slöja för att omfamna honom, hindrade bödeln honom derifrån, och han måste således kyssa honom genom sorgfloret, förmanande honom till ånger, hvilken ensam kunde förskaffa honom förlåtelse för hans brott. I det ögonblick han åter reste sig, för att gå uppför trappan, tyckte man sig genom slöjan se att en dödlig blekhet betäckte hans ansigte, han vacklade och kunde endast med tillhjelp af en bland skarprättarens medbjelpare bestiga schavotten. Nu uppträdde Pärskammarens förste huissier, för att, enligt lagens föreskrift, uppläsa hans dom på schavotten, Darmes afhörde tigande uppläsningen utan att förråda hvad som föregick inom honom, uiom en slags konvulsivisk darrning, hvilken var stark nog för att märkas af de kringstående. Då läsningen var slut och skarprättaren med sina medhjelpare nalkades för att fatta honom, upphäfde han med halfqväfd stämma, ropet: aLefve Frankrike! Död åt dess fiender! Nu aftog man slöjan, som betäckte hans ansigte, och han begagnade I tillfället att såga några ord till mängden, men hvilka man icke rätt tydligt kunde höra, i anseende till:den konvulsiva snabbhet, hvarmed de yttrades, hans provencaliska accent och hans svaga organ. Han sade något om kristendomen, men man kunde i endast urskilja de sista orden: uMåtte, om en invasion förefaller, hundra tusen menniskor finnas såidana som jag) — En secund senare fanns han icke mer. — Tidningen berättar för öfrigt, att så snart domen fallit, uppmanades Darmes af sin försvarare att underteckna en nådeansökning. Härtill skall han likväl ståndaktigt hafva vägrat. aJag kana Isade han ahvarken beklaga eller lyckönska mig i anseende till hyad man gjort och kommer att göra; sådant är helt enkelt och ganska förnuftigt; blott de döda komma ej tillbaka. Om jag begärde nåd, så skulle jag begå en feghet och om man beviljade den, skulle man begå en dumhet. Jag har den 45 Oktober gjort en skuld som jag måste betala. aAndra tidningar påstå emedlertid, såsom vi förut anfört, att han verkligen begärt nåd, men fått afslag. Juden Deutzs sjelfmord har icke bekräftat sig; det var ett i Morgue upplagdt lik, hvilket med honom haft mycket likhet, som gifvit anledning till misstaget. : CHINA. Om de sednaste krigshändelserne vid Canton meddela de Engelska tidningarna följande detaljer: Keschens fortfarande undflykter och dubbelhet tvungo slutligen Engelsmännen att den 25 Februari förnya fiendtligheterna. Fram emot morgonen landsattes 3 haubitser och en del Sepoys vid Södra Wantong, en liten ö i BoccaTigris. Chineserne gåfvo eld, men före daggryningen hade redan ett batteri blifvit uppföjdt joch kanoner uppställda. Så snart det blifvit dager, besvarades Chinesernes eld. Kl. 41, vid flodtiden, satte sig eskadern i rörelse, och fästet Norra-Wantong angreps, under det andra fartyg anföllo fästet Amunghoy (d. v. s. Fruntimmersskon) på östra sidan af Bocca Tigris. Vid middagstiden voro båda fästena i Engelsmännens våld; vid Wantong gjordes 41000 fångar, antalet af döda på Chinesernes sida skall vara ganska stort. Vid Amunghoy föll bland andra den bekante amiralen Kwang, som redan förut tvänne gånger förlorat sin knapp genom Engelska kulor eller Kejsarens befallning. — Den 27 Februari gjorde Kapten Herbert, med flottans avantgarde, ett tåg till Whampoa, der han stötte på 40 krigsJunker och skeppet aCambridge (en f. d. Ostin diefarare af 900 tons). En häftig strid börjades, ji hvilken junkernes eld bragtes till tystnad, och Cambridge, äntrades, togs och sprängdes i luften. Den 4 Mars visade sig för första gången Engelska linieskepp utanför Canton, hvilka seglat upp hbela sträckan utan lotsar. Det synes, som om Chineserne icke anal möjligheten häraf. Den 4 Mars beredde sig Engelsmännen att storma fästet Howqua, men det var redan utrymdt.