Aftonbladet – 14 juni 1841, sida 3

Ihved jag ofvan yttrat om den dramatiska konstnä. Irens egenskap af målare, behöfver han ejsom denn något studium af verlden, historien, sembällslifvet Iskönhetsläran, menniskokroppen och serskildt af sir egen kropp? Behöfver han ej inse skilnaden mellar de personer han skall föreställa, ej inse, att en an. Itik karakter bör framträda annorlunda Ö en moderr i frack och lifktlädning med planchett? Att kome dien har ett helt annat skaplyne än tragecien, Ope: retten än operan, att dessa. serskilda slag således erfordra en olik hållning, andra åtbörder, annat uttryck i rösten vid för öfrigt ungefär enahanda känslor och situationer? Och sjelfva åtbördorna! finnes Iför dem verkligen icko någon regel? Fordom funnos sådana, och jag vill här försöka uppgifva en och Jannan. Efter det Hogarthska systemet, att den kroÅkiga linien är skönhetslinien — något som han för öfrigt icke uppfunnit, utan som ligger i naturen och som de gamle, hvilka förstedo henne, aldrig lemnade ur sigte -bör allt kantigt, allt skarpt, hårdt, stelt och raklinigt alldeles utdömas. Armen får sålunda ej lyftas rakt från sidan, utan i en böjning, hvarvid handen aldrasist upplyftes och äfvenså vid nedfällningen sist nedfälles. Båda armarna böra, när de utsträckas eller upplyftas, ej vara ilika höjd, och fingrarna ej sammantryckta och ej lika utsträckta, utan har man antagit som vackrast, att långfingret och ringfipgret sammanbålles. Om händerna hepknäppas, få armbågarna ej komma i samma linia med skuldrorra, än mindre inom dem, och händerna följaktligen aldrig upp till munnen, aldraminst öfver den. Samme sidas arm och ben böra ytterst sällan på samma gång vara i rörelse. När man vill göra en åkallan, en bön, böra händerna vändas inåt ensigtet, den motsatta ställningen är ett frånstötande, således ett uttryck af motvilja, afsky, förkestande. Den Romerska manteln var icke ep prydnadsartikel, endast ämnad att dermed manövrera och gestikulera, den var helt enkelt en klädespersedel, såsom våra slängkappor, med den skilnad, att den i det varma klimatet ej behöfdes så stor och vidlyftig, utan att den, i stället att hänga öfver båda axlarna, kunde löst kastas öfver den ena. När den blef för varm, teg man af sig ena fliken och höll den i handen; i köld svepte man sig deri och om man ville ha händerna lediga, kastade man den åter öfver axeln. Kon sten deremot att använda den såsom draperi, fordrar någon vana och studium, till och med icke så litet, emedan man vet, att målaren behöfver mycket studium i denna väg. Målaren på skådeplatsen beköfver det aldraminst lika mycket, emedan han måste göra i ögonblicket hvad målaren på duken kan en längre stund beräkna, jemka och ändrs. Dertill fordras kännedom a kroppsbyggnaden och mjukhet och säkerbet i högra handleden. Jag hvarken kan eller är här stället att beskrifva det olika sättet för dess användande och de mångfaldiga reglorna för åtbördorna och kroppens hållning. Jag vill endast erinra om hvad Napoleon en gång sade till Talma: Ni ser mig här alla dar emottaga Konungen af N.N., fursten af X. Y. Z., den och den stordignitären, msrskalken, ministern, sändebndet; vi häfva ej händerna, vi sträcka ej benen, vi slå oss ej för pannan elierbröstet, vi deklamera ej med högtigligt pathos -tcepiendant nous faissons Uhistoris., Så är det plastiska lugnet, den enkla, osökta värdigheten, förståndet att ej göra något som ej hehöfves, ej göra någonting annat än xär det behöfves, i denna del konstens höjd. Dess första elementer äro likväl, att veta hvad åtbörden är; att hon är för naturmenniskan hjelpredan i uttrycket, för alt ersätta språkets brister — hos den liflige söderlänningen stundom ordets ofrivilliga följeslagarinna — men hos den högre bildade allt mer obehöflig, ju mer fullkomligt dess språk är, samt ju mer hon är herre deröfver och öfver sina sinnesrörelser. Blotti när dessa ej längre låta beberrska sig, när de omotståndligt frambryta, åtföljer kroppen omedvetet själens rörelser. Ju ädlare dessa sednare äro, desto ädlare bli äfven de förra Den verkligt goda skådespelaren gör således i allmänhet få gester, och nybörjaren gjorde väl, att ej göra andra, än dem han kan, framför allt att ej göra några, när han kan göra inga, och att i synnerbet ej göra några fula ochh orätt placerade. Att knyta näfvarna, att krampaktigt sammanknäppa dem, som om man klämde en svamp, att stelt -sträcka armarna öfver hufvudet, att hvälfva med ögonen, som om de ville. falla ur sina orbitor ), att hoptrycka båda armbågarna, att skaka det utsträckta pekfingret, att rycka manteln från sidan, när man behöfver högra handen, att dermed fatta något, att hållå den i en klump sammantryckt att famla dermed i båda händerna, att slå ihop den som en härfva, att häfva sig baklänges med kroppen, att slå båda armarna perpendikulärt utåt, att kasta sig på båda knäna, bvarvid kroppen så lätt förlorar jemvigten, framåt eller bakåt — någon enda gång, vid, uttrycket af en. stilla, allt öfverlåtande resignation, kan detta. gå an —att t. ex. när ma tackar himlen för en. bevist välgerning, slå sig fer j pannan, att, när man är förkrossad genom medyetande af ett öfveriladt steg och en deraf föranledd omätlig förlust, sträcka fram kroppen och djerft se de närvarande i ansigtet, att, om man föreställer en drottning eller en. prestinna, under slöjan kasta små .skälmaktiga, bliekar på föremålet för en förbjuden kärlek, att i en sådan rol göra små gester och koI ketta, men ograciösaattituder ,. möjligen förlåtliga för en nykommen dansös, att flera minuter ä rad vända ryggen åt publiken — i synnerhet om denna rygg just icke är företrädesvis någonting att visa — allt sådant ansågs fordom för onaturligt, följaktligen stridande mot all konst, fult och obehagligt. Hur anses det nu för tiden? Och för det-sista, bör ej skådespelaren gifva akt på sin egen kropp, söka så mycket möjligt; förhöja dess skönhet och förbättra eller fördölja dess brister, hvaraf hvarje menniska merendels bar flera eller färre? Sådant är icke något förkastligt koketteri, det är en icke allenast lofligt, utan skyldig uppmärksamhet mot åskådaren och mot den konst, hvaråt man egnat sig, en konst, hvars idkare man aldrig för ofta kan råda att offra ät gracierna. . Hvad serskildt den stora operan angår, så, månne det icke är ett nödvändigt requisitum, att der der! uppträdande kan säga recitativet, hvilket hvarken är ett omusikalskt talande eller en tackmässlg säng, utan någonting helt annat, en konst för sig, i vissa fall den högsta och svåraste af alla? Och den, som det icke kan, står han icke i samma predikament, som den dramatiske skådespelaren, hvilken ej kan säga a 0 td TR fiRRAR AM Se ge Z I