Svenska folket, om man tror det på sådant sätt kun(na bringas att antaga den? Måhända kommer likväl hela det herrskande missförståndet ifrån de olika begrepp Folket och Styrelsen hysa om hvarandras rättigheter och skyldigheter. IGrundlagen har ställt de båda statsmakterna lika i prerogativer; men då nationen inrymde regeringen Jen plats, icke öfver och icke under, utan jemte sig, gjorde hon det emedan hon i sin regering ville se och akta ett uttryck af sin egen värdighet, sin egen kraft, organen för dess innersta känslor, tankar och Iföreställningssätt. Hon antog för gifvet, att regeringen skulle sjelfmant söka göra sig reda för vigten af sitt upprag, och finna sin ära i alt motsvara det. En stor konung, som likväl var en absolut monark, blygdes ej för att i få ord förklara detta uppdrags innehåll, då ban kallade sig sjelf cstatens förste tjenare. Behöfver en konstitutionell! regering i våra dagar biyg.s för detta namn? Är det den förnedrande tjensten åten nyckfull pockande och ombytlig husbonde, man af henne fordrar? Är det slaflydnad, som åskas och slaflön. som väntar henne? Är det ej den sköna och upplyftande hörsamheten mot den eviga vishetens bud, den eviga kärlekens vilja, som hon visar, då hon söker göra folket lyckligt och belåtet, och att göra det på det enda sätt sådant kan ske, nemligen genom aktgifvande på tiden, på nationens billiga kraf, på ståndpunkten af dess sinnesstämning, upplysning och allmänna tänkesätt, genom dettas ledande, om hon förstår och kan det, genom dess efterföljande i annat fall; och är ej hennes lön den högsta af alla: Medvetanda af uppfyllda pligtsr? Under det folket så betraktar regeringens åligganden, hur anser hon det sjelf? Svaret på denna fråga är gifvet af henne, under alla föregående riksdagar, och särskildt vid den närvarande, äfvensom deremellan. — Då vi här samlades, önskade visst ingen att behöfva tadla och ogilla, men väl att kunna hjelpa och förbältra. — Såsom ett medel dertill hade föregående Ständer, till grundlagsenlig behandling, åt oss öfverlemnat förslaget till några förändringar af Statsrådets organisation. Många hyste den tankan, att dessa förändringar voro af föga eller ingen väsentlighet, att de afsåge en högre rang och större löngförmåner åt dess ledamöter, utan någon egentlig utvidning af deras behörighet eller bestämdare föreskrifter angående deras skyldigheter, hvarföre de trodde, att man ganska väl kunde dröja med förslagets antagände, till dess något helt, något af vigt kunde göras för denna institutions reformerande. Andra åter höllo före, det förslaget verkligen innebar ett steg till något bältre, och att som Regeringen syntes önska dess entagande, borde man ej för henne tillstänga en väg, hvarpå hon tycktes lofva att på nytt föda sig sjelf. Det antogs således. Hvad har följden blifvit? Man har utropat dess sanctionerande som en stor konession å regeringens sida. Var det verkligen en sådan? och har folket verkligen skördat någon väsentligt, ja! ens den alldra ringaste märkbara nytta? Styrelsens personal har erhållit en mera välljudande titulatur, och dess löneinkomster äro förhöjde till icke obetydligt belopp. Detta är styrelsens vinst — hvar är då folkets? — —? Den dittills varande Rådgifvare-persoaalen bortgick från sina platser. Var det af aktning för den allmänna rösten? Denna hade ännu icke i Juridisk form uttalat sig, ty decharge-betänkandet var då ieke ens utarbetadt, än mindre diskuterat. Om mar för öfrigt å de högre sambällsplatserna hyste någon så finkänslig aktning för det allmänna tänkesättet; hur kommer det då till, att de ledamöter af Högsta Domstolen, mot hvilki ständernas opinions-uämnd på det otvetydigaste sätt ådagalagdt sin missbelåtenhet, ännu stå qvar på sina platser? Det tillhör icke mig att forska efter menniskors motiver; jag vill endast hålla mig vid deras handlingar. Således, större delen af den gamle rådgifvare-personalen bortgick; man trodde att de gamla principerna skulle med dem bortgå. Har sådant sket? Af den nya rädgifvare personalen ha vi sett tvenne resignera, och i skälen för detta steg åberopa, icke sina felslagna bemödanden att i styrelse-systemet ingjuta em ny kraft och en ny anda, utan statsanslag till mindre belopp än de önskat, således missnöje ej med regeringens åtgärder, utan med Rikets Ständers. Och af de qvarvarande eller deras efterträdare, hvad ha vi sett, som bevisar ett från deras föregångare skiljaktligt system? År det fordringarne på nya penningebidrag, det årslånga dröjsmålet med sanctionen å flera af Ständernas beslut, afslaget på några af de vigtigaste deribland, de flerfaldiga bemödznden att förmå Ständerna betala Kabineltskassans skuld e. s. v.? Redan förra Riksdagen hade Ständerna beslutat en förenkling i det gällande räknevärdet, icke en rubbning i något bestående förhållande, utan blott ett offlcielt antagande af den i landet allmänna myntenheten, en handling hvarigenom ingens rätt eller fördel i minsta mån kunke störas, men ordning och reda i denna vigtiga angelägenhet införas. Demna för alla gegneliga, för ingen skadliga åtgärd har regeringen förhindrat vid närvarande riksdag, som vid den föregående, likväl med den skilnad, att då ef den förra Rådgifvare-personalen, ala tillstyrkte bifall till ständernas beslut, hält-n al den nuvaranpde tillstyrkt afslag derå. Den förra Riksdagens KonstitutionsUtskott ställde rådgifvarne under tilltal inför Riksrätt, för det de till Ständerne afläto en py proposition i ett redan afgjort ärende. De nuvarande rådgifvarne hafva icke desto mindre aflåtit tvenne sådana, dem Ständerna ej kunnat till pröfning upptaga. Rikets Ständer hade beslutat säteri-, råoch rörshemmans-egares intagande i Bondeståndet. Det