afdelning håller i afton kl. 6 sin första, för allmänheten tillgängliga, sammankomst på stora börssalen. Bland talarne nämnas Hr Doktor Thomander och Hr General Lefrån. ÄRR er — Vi meddela här nedan, efter löfte, Riksdagsmannen Hans Janssons i förra numret omtalade anförande, innefattande en återblick på Riksdagen, som just synes komma i lagom tid, i ett ögonblick, då de tvenne första Riksstånden göra allt, för att bryta sönder utöfningen af några de vigtigaste bland Rikets Ständers rättigheter. Den får en ökad vigt deraf, att större delen af Bondeståndet i går afton instämde med Hans Jansson. Då vi nu ändtligen stå vid gränsen afdetta långvariga riksmöte, torde det icke vara olämpligt att kasta en blick på dess gång, för att deraf inhemta icke blott hvilka resultater det medfört, utan äfven för att se genom hvilka medel de vunnits, hvilka krafter dervid varit verkande, hvad stöd Rikets Ständer haft att påräkna från den andra statsmaktens sida, och serskildt hvad biträde i sina bemödanden, hvad öfverensstämmelse i åsigter vårt Stånd rönt hos sina medständer. Vi veta alla hvilka beskyllningar man riktat emot oss, huru vi anklagats för att vara blinda verktyg åt någon illasinnad fraktion, huru vi handlat fiendtligt emot konungamakten, mot sjelfva samhällsordningen, huru vi velat inleda en revolution, med mera dylikt. De fleste af oss hade likväl af sina kommittenter erbållit bestämda föreskrifter, råd eller uppmaningar, att bevaka deras intressen genom yrkandet på reformer inom administration och representation, genom nedsättning i skatterna och afhbjelpandet af allehanda allmänna och enskilda besvär. Om vi handlat efter deras vilja, om dessa kommittenter utgöra den stora majoriteten af Svenska folket, de, på hvilka de tyngsta bördorna fella, utan att till dem återvända i form af löner, pensioner eller några yttre fördelar, om det är de, som djupast känna de olägenheter, hvilka kunna vidlåda det bestående statsskicket, så måste deras vitsord väl anses något gällande, och man lärer väl ej kunna öfvertyga dem om, att de varit ledde af nyhetsbegär, af främmande ingifvelser, af partiinflytelser. Men den bästa vederläggning af våra motståndares insinuationer bafva de likväl sjelfva afgifvit, då de talat om en försoning mellan de båda statsmakterna, såsom en önskvärd följd af Riksdagen, och till hvilken de förebrå Ständerna, att de ej yelat emottaga den erbjudna handen. En försoning förutsätter en föregången misshällighet, föranledd genom någondera sidans vållande, genom någonderas öfverträdande af sina förbindelser, otillbörliga anspråk, försummelse af skyldigheter, förnärmandet af den andras rätt o. s. v. Är det väl å nationers sida, som dessa möjliga förseelser böra sökas? Har hon brustit i sina pligtet? Har hon visat ohörsambet emot lagarne? Har hon vägrat lyda den verkställande maktens befallningar och föreskrifter? Har hon ej intill sista skärfven, och oftast öfver sin förmåga, erlagt skatterna? Har hon röjt sidovördnad mot styrelsen och dess embetsmän? Jag svarar härtill det aldrabestämdaste nej! fullkomligt öfvertygad att dertil höra ett gensvar från alla landsändar. — Ifall således misshälligheten af någon vållats — och i annat fall behöfdes ingen försoning — måste det vara å styrelsens sida; det måste vara hon, som ej motsvarat folkets billiga fordringar, hon, som misskänt dess rätt och sina åligganden, som ej lyssnat till den allmänna rösten, ej insett eller velat afhbjelpa dess besvär och samhällsinrättningens brister. Om det så är, om hon följaktligen sjelf, efter hvad hennes föregifna vänner påstå, insett behofvet af en försoning — hvad har hon då gjort för att åvägabringa den? Hur har hon kommit Rikets Ständer till mötes med försonande åtgärder, med förslag till minskade utskylder, till en bättre förvaltning af allmänna medel, till noggrannare kontroller öfver sina embetsmän, till inskärpande hos dem af större aktning för grundlagarna och folkets önskningar, till förbättringar i samhällsorganismen, till beredande af nyttigare former inom förvaltningen, till en tidsenligare lagstiftning? Jag vet icke. Jag vet endast, att hon af oss fordrat nya millioner skatter, utan någon förminskning i de gamla (ty lättnaden i vissa bar blif-it mångdubblad i andra); att vi ifrån henne sakta nästan alla förslag till någon önskvärd förändrisg af det bestående, att den framställning af det allmännas belägenhet och nationens önskningar, vårt Stånd enskildt velat göra, icke ens af henne blifvit emottegen, än mindre mött någon, gynnande uppmärksamhet; att Rikets Ständers egna förslag till örbättringar af lagar och samhällsskick, af henne lels förkastats, dels under mer än ett års förlopp olifvit lemnade utan svar, under det hennes organer sfyerhopat Ständerna sjelfya med förebråelser, deras edamöter med alla möjliga smädelser, och dem tilagt egennyttiga motiver och fiendtliga afsigter; Är det på denna väg man verkligen trott sig kunna injeda en försoning? och för hvad håller man då RAR RK VERA rna rr nan