Aftonbladet – 14 juni 1841, sida 1

na 20 Rdr på fjorton dagar; min gosse skulle i storskolan och skall ha en hop böcker och nya kläder, och jag får ingenting in, ty herr Trygger som mest tar svarfvade saker utaf mig och skickar af, har inga penningar inne, sade han, utan visade mig hit. Jaså Lingren!s svarade baronen, jag begriper för det första intet hvad er pojke har på skolan att göra? Jo herr baron, han har så lätt att läsa Jaga, ropade baronen något hetare, psäger att handtverkares barn bör bli handtverkare och att det är ett sjelfsvåld att göra dem till läskarlar — dessut om begriper jag inte hur ni kan vara dum nog lemna edra varor till herr Trygger, som ju är fattig som en skåpråtta och dessutom får jag säga er, att jag lika litet kan som vill hjelpa er med lån. Ni skall arbeta kära Lindgreny, tillade han något mildare, och vara försigtig till hvem ni lemnar varor; så kan ni hjelpa er sjelf och behöfver ingen annan; hvar och en får arbeta och sörja för sig, så får jag och ni äfven — adjö Lindgren! Baronen aflägsnade sig, men Lindgren stod ännu något qvar; icke synnerligen modfälld, men om jag får uttrycka mig som det var, något skamflat — det är frågan om det var å egna elier barons vägnar. Når vår hederlige svarfvare kom hem, sade han blott: Hör du Johanna, nu är baron lika stor som han förr var, han rådde mig att arpbeta och spara som han sjelf gjort — han måtte hafva dåligt minne — det är just att skratta åt; men Johanna skrattade icke; hon blott suckade: astackars Reginal och föll sin man om halsen och sade: nå i Guds namn låt gossen då blifva svarfy are liksom du; jag hade väl hoppats att han en gång skulle kunna bli prest och förkunna Guds ord; men en sedlig menniska är alltid och allestädes en förkunnare och vittne af Guds rättfärdighet — Gud låte agossen bli som du, Lindgren, och allt skall på