Aftonbladet – 14 juni 1841, sida 1

frun känner igen mig; jag är Johanna.s AÅcl jols ropade den tilltalade och sprang upp i gli dje. Barndomen stod i detta ögonblick så klar så lefvande framför henne och hon sprang fram för att falla sin iek-kamrat om halsen och gråta gråta innerligt vid den trogna barnavännens hjerta men ha-tigt påminde hon sig att hon var friher rinna, hon kufvade naturkänslan och sade blott sHur mir du madam Lindgren? välkommen. Johanna stod qvar; äfven hos henne vaknade er barndomstanke, men den var hemmastadd i hennes själ, och hon öfverraskades alldeles icke a något öfvermått af käcsla. — pPSitt ner, madarr lillan, sade Regina (jag borde väl säga friherrinnan, men som hon nu är fattig, är det ej så noga med artigheterna). Johanna satte sig, hon var mot vanan förlägea och tyektes ha något på hjerta! ; slutligen började hon: sJag gick hit til nådig frun, för si Lindgren menar så väl sägei jag, så gick jag hit och — ja nådig frun skal veta, att jag inte gör något utan Lindgrens ric — så giek jag hit och — ja det är väl litet men Lindgren meate så väl, och om nådig frur ville ta emot den här syskrufven från Lindgrer och den här harullschalen af mig, så skulle v tycka mycket omet.n Det svåra ärendet var uträttadt och bon framlemnade de obetydliga gåvarna, tydligen förlägen, i fruktan att den fordna lekkamraten skulle finna sig sårad. Detta var likväl ej händelsen och är det sällan, då en underordnad hjelper den nödlidande rangen. Det upptogs blott som en gärd af vördnad, ej af medlidande; Regina fann ganska naturligt, att Johanna sökte att återknyta garala minnen och ansåg gåfvorna blott som ett sätt att öppna underhandlingen; det måste smickra en svarfvarhustru, att få gifva sina obetydlizheter åt en friberrinna och kam marherrinna. Tack kära Johanna sade der före Regina förnämt småleende, jag mottar ger na edra små skänker; ty de komma af god