Aftonbladet – 12 juni 1841, sida 2

9 VIDRLIIRCD, CIICUdAN UCH ICKUL SaUuTv VINCUCIart sammanhang med hans embetsbefattning. Ivile han nu i fred och ro! . (Insändt.) NÅGRA VÖRDSAMMA FRÅGOR TILL DE KONSTFÖRSTÅNDIGE. Läsaren torde, för sammanhangets skull, gå illbaka till slutet af den förra afdelningen i V 134 för i Thorsdags. Här fann jag — — — men innan jag säger hvad ag fann, eller rättare: hvad jag tyckte mig finna, orde det Vara nödigt, att jag, för att bli förstådd, edogör för, jog säger ej mina åsigter, men hvad man ordom trodde, vara den oundgängliga åsigten af Iramatisk konst. Hvad är det, som artisten här kal! föreställa? Lifvet i sina otaliga skiftningar, less mörka och ljusa sidor, dess stundom intagande, tundom förfärande sanning. Hvad måste härvid ara hans ledstjerna, hans rättesnöre? Denna saning, men gående band i hand med skönhetssinnet, ch aldrig öfvergifvande dess ledning. Det förskräcvande får således aldrig bli afsräckande, det lägre Idrig lågt, det stygga aldrig smutsigt, det fula alIrig vämjeligt; framför allt får det höga aldrig gö:as löjligt, det stora aldrig pretensiöst, det sköna alIrig småtäckt och ingenting får vara öfverdrifvet, ålstort, affekteradt. Konstens höjd är att dölja sig sjelf, att undangömma menniskohanden och låta iskådaren tro, att det är den lefvande bilden han ser. Konstnären studerar således naturen. men studerar henne icke blindt och ensidigt, utan med öppna, oförvillade ögon och på alla sidor. Han vet, att i hennes skapelser finnes, här på jorden, sällan någonting i alla sina detaljer fulländadt, ej derföre. att hon icke kan skapa det fulländade, men derföre, att jorden ej är fullkomlighetens hemvist. Landskapsmålaren kan således visserligen finna massor af kolossal skönhet; men bildhuggaren finner knappt någon modell till en menniskoskapnad i hvarje lem fullkomlig. Naturen har velat förekomma högmodet, och derföre vanligtvis bredvid hvarje fullkomligt lagt en brist. Konstnären, värd detta namn förstår skilja den förra från den sednare, söka den ena och undvika den andra. Den dramatiske konstnären är, eller åtminstone bör vara, målare, med den skilnad, att hans kropp är duken, hans !emmar penseln och färgorna. I öfrigt gäller för honom samma regel, som för målaren. Hvad han framställer bör vara sådant, att en god målare kan, när som heldst, kopiera honom, och derigenom göra en vacker tafla. Hvad som vore förkastligt på taflan, kan då aldrig bli godt på skådeplatsen, och så som genremålningen är något annat, än den stora historiska kompositionen, så erfordrar skådespelskonstens olika arter, olika fallenheter, åtminstone olika uttryckssätt. Ju högre slaget, desto svårare är detta uttryckssätt, och sammanblandningen af de olika slagen öfvergår lätt till karrikatyr. Just detta är det farligaste, det som konstnären mest bör söka undvika. Så mångfaldigt lifvet är, så skiftande dess uppträden, så skiljaktiga de former äro, under hvilka menniskan visar sig i olika lefnadsperioder och lefnadsförhållanden, så mångfaldtga varieteter af föreställningssätt uppkomma. Fordrar ej detta något studium, någon verldserfarenhet, några förberedande kunskaper, någon sjelfbegrundning? Har man bört talas om någon ung målare, som kunde göra en tafla, ens dräglig, första gången han tog penseln i handen, eller som får denna pensel i handen, förr äm han inhemtat de förberedande kunskaperna? Han kan dervid röja större eller mindre anlag. men han är dock ej annat än en nybörjare, och likväl målar han ej sin tafla i ögonblicket, står ej dervid utsatt för tusende ögon från det första till det sista draget derpå. Skulle icke en gammal, erfaren konstnär le af ömkan, om man sade honom, atv bans elev, som dagen förut kom i skolan, nu vore en allt öfverträffande mästare, och skulle han ej, långt ifrån att missunna honom denna storhet, beklaga dess olycka, att ha råkat ut för något bland det sämsta, man här i verlden kan råka ut för: en dåraktig vän? Skulle han ej långt heldre önska honom en upplyst fiende? Hvad nu serskildt den lyriska delen af den dramatiska konsten angår, så är det deri så mycket svårare att bli en god skådespelare, som konstnären häri är underkastad hvad han ej är i talets område: tackten, ackompanjementet, riturnellerna och omsägningarna af samma fras, samma tanka eller känsla. Man har alltid derföre haft ett mindre antal goda lyriska skådespelare, än goda drsmatiska; anspråken på dem äro också mindre och, i vissa fall, nästan omöjliga att uppfylla. Men likasom det, för att bli artist på ett instrument, fordras först ett godt dylikt och sedan väl byggda fingrar, förutan hvilka den bästa vilja och den yppersta teori stanna vid teorien och viljan, samt goda ben och full muskelstyrka behöfvas, för att bli dansör, månne icke således äfven det behöfs röst, för att bli sångare, och ju högre slaget, desto större och fullstänMENN ARN ARR ER en nr