Aftonbladet – 12 juni 1841, sida 2

ing upplagne frågor, icke må, i föreskrifven rdning, afslutas. Hvilket ökadt lidande tillskynlas icke härigenom Konungens regering, i det llmänna omdöme, som öfver detta förhållande ;mutligen fäller ett utslag, hvilket befästar det örat rådande misstroendet. Kan det verkligen vara välbetänkt och för nuvarande regering nytigt, att för den af dess föregångare svårt missrandlade Handelsoch Sjöfartsfonden bibehålla nkonstitutionella eller till en del rent af suveäna förvaltningsgrunder. Och hafva Ridd. och Adeln samt Presteståndet, för att vinna ett sålant ändamål, varit befogade, att förbjuda omröstning i Förstärkt StatUtskott? Godkännes ett sådant förfarande, så medgifves äfven, att alla Ständernas skiljaktiga beslut i tull-ärender eller undra frågor af bevillnings-natur kunna förfalla, så snart Adelsoch Prestestånden undandraga sig deltagande i Förstärkt StatsUtskott. Konstijutionen vore då de facto öfverändakastad och Riksdagen upplöst. Vår ställning skulle då förblifva föga olik den förvirring, som beröfvade Landtmarskalken vid 1789 års riksdag äran, att med sitt porträtt pryda Riddarhusets väggar. Det är, plägar man säga, det första steget som kostar betänkligheter. En gång taget, gör ofta det öfriga sig sjelf. I det enskilda lefvernet kan det icke sällan vara ganska helsosamt, att tillämpa den religiösa satsen: cVara gudelig och låta sig nöja är vinning nog. I det konstitutionella lifvet blir deremot denna sats ofta vådlig,i samma mån som den med sig kombinerar den absolutistiska åsigten, alt regenterna hafva sin makt af Gud. Visserligen inser älven jag, alt grundlagens ordaförstånd kan förvändas och misstydas och att Adelsoch Prestestånden möjligen skulle kunna, på sådan grund, fortfarande förklara rikets lagar helt olika med de öfriga Riksståndens, men vid en sådan ytterlighet — vid en så allvarsam brytning, återstår dock för de båda sistnämnda, atl hänskjuta tvistpunkterne till allmänhetens dom Inför det allmänna vettels domstol komma, i så dant fall, de nu, inom representationen, upp komne märkliga skiljaktigheter, att slutligen pröfvas. Utan tvifvel hafva Borgareoch Bonde: stånden, vid så många tillfällen under detta riksmöte, gifvit de andra Stånden prof af en för dragsamhet och en moderation, som med skä kunnat hos dem alstra förhoppning på Borgare och Bondeståndens uthållande tålamod och för sonande glömska. Nu är likväl bågen för hög spänd. Den syftar, om icke på upplösning oci anarki, likväl på kullkastande i vissa statens lifs frågor, af grundlagens ovedersägliga bud. At yrka, det Borgareoch Bondeståuden skola här vid stillatigande bero, är detsamma som att be gära, alt desamma skola för alltid förverka an språken på medborgerligt förtroende. —LLtätt—