Min ZGud, jag blir sjuk, jag dör, ropade friherrinnan bleknande. — Då vill jag icke genera er i ert lofliga företag, sade baronen med ett flatskratt och gick. — Annette lilla, sade bar till kammarjungfrun, som stod i tamburen, gif friherrinnan litet stillande droppar, hon har fått ett af sina vanliga anfall. Om aftonen var stor soup hos Baronens; friherrinnan var skönare än någonsin, helsans resor blommade på kinderne och glädjen strålade ur ögonen då hon mottog sina gäster med ett oöfverträffligt behag. Baronen var qvick,skämtande och förekommande som vanligt; lilla Emerence, deras enda barn inbars och beundrades af gästerna, hvilka med högsta intresse afhörde barnets joller. Det var vackert som modren och qvickt som fadren; med ett ord, det var förtjusande — allt var som det borde. Ack hvad friherrinnan är lycklig, hviskade man sinsemel lan så högt att hon hörde det sjelf, och hon kände sig verkligen i detta ögonblick lycklig, hon var afundad och trampade gerna på sin sällhet, för att kunna låta folket säga, all lyckan låg för hennes fötter; det finnas olycklige, som tro sig lycklige i samma mån de förmå sönderspilla sin glädje, liksom det tinnes Konungar, som tro sig konungslige i samma mån, som de förstöra sitt folks; det ligger en egen njutning uti att förstöra verktyget för sin egen storhet. Friherrinnan fann sig genom de främmandes omdömen lyftad öfver hopen; hon vidrörde således, för att visa sin fördomsfrihet, äfven något sin barndom och kom alt nämna Johanna. — Stackars flicka, sade hon, som var så beskedlig och god, hon är nu gift med;svarfvare Lindgren här bredvid och har redan två barn. Hvad Gud ändå gjorde väl, tillade hon med en lätt suck, om ban tog de der små stackarne bort, när de af föräldrarne hvarken kunna få uppfostran eller förmögenhet. Det fanns ingen i hela sällskapet; som ej i deua friherrinnans yttrande såg elt ädelt hjerta och en