barnen skulle ha efter henne; hon bör stå un: der förmyndare! — Bästa Jules, kom ihåg at hon är mir mor! Ja, ja min vän, det är jus det jag vet, och det är det som gör mig förtvif. lad — hvem af mina likar vill umgås, riktig! amikalt umgås hos oss, så länge hon med sin: mångelskefaconer visar sig i cerclen och mar beständigt blir påmind om att friherrinnan Ju: les är kommen ur snusboden: — vet du hvad Regina, man kan det icke. Friherrinnan bleknade alltmera, hon fann sij sårad i hjertats innersta rot; men hon stillad sig och sade blott: bästa Jules, du är för strän; mol mamma! Ha, ha, ha, sträng säger du; ne min vän, jag skulle ändå inte synnerligen br) mig om den så kallade mesalliansen, du vet at jag sätter mig öfver alla fördomar, fastän man e kan neka, att en ättling af en förtjent och stoi man är något helt annat, än en arfvinge af per. soner, som alldrig gjort annat än vridit struta: och omsaltat sill; men som du vet, är jag ic ke fallen för fördomar hvarken för eller emot nog af om den saken; men ser du, den de spottstyfvern jag fick efter salig gubben, för: slår ej långt, och om din mor båller på son hon börjat, är det snart förbi med herrligheten — vi måste göra konkurs Regina; se deri lig. ger knuten. Min Gud! Jules, är det så? Har du förstört alla femtiotusen, som du fick med mig? det ä ju mina pengar som du lyser med, och du ruinerar mig. Se så, sade Baronen; ni är ganska intagande då ni påminner mig om edra penningar, de de penningarne som ni ha medfört i boet. Nitor de icke påminna er, fortfor han småskrattande under det en lindrig rodnad af vrede spridd sig på kinderna, alt hvad ni är, är ni genon mig, genom mig och milt namn, ech att de de femtitusen hvarom ni skriker, af er sjelf äro för störda, min nådiga friherrinna af silllunnan,