ket som förlefningsdagen; det enda som generade honom i hans ägtenskap var, att han ej utan påtal kunde komma till bordet utan att förut noga borttvätta polituren från fingrarne. Det är verkligen intet att skratta åt det, mitt nådiga herrskap; politur är neml. en brun vätska, som svarfvare begagna, för att få sina arbeten blanka, denna vätska biter in och blir qvar med en förtviflad envishet, ocn att aftvaga sådant, är nästan värre, än att renskölja en fläckad karakter eller taga ut en oljefärgsfläck på en merinoschal; således var detta visserligen en slags huslig olycka, af hvilken andra svarfvare icke lida, men hvad ville vår hederliga Lindgren göra, Johanna hade ett argument, som ej kunde disputeras, nemligen: oså gjorde salig far och efter salig fars modell måste Lindgren vara lycklig. Emedlertid kunde Lindgrens arbete nätt och jemnt underhålla familjen, men ingen knoetade, alla gjorde sig en liten möda att behaga hvarandra; ty så gick det till i salig fars tid — märken noga: de sökte att behaga hvarandra och icke blott andra, deri ligger hemligheten af huslig sällhet. — I det stora huset se vi Regina, numera friherrinnan Jules, som hou till skillnad från andra friherrinnor af samma tillnamn, gemenligen kallades: hon tyckes sjuklig, men prakten är utbredd omkring henne och med ett svagt smålöje betragtar hon sig i en stor trymå, den nya Folkerska negligten klär henne ganska väl. Jules inträder. Hans ansigte är äfven något blekt, ögonen matta och intet sägande — god morgon kära Regina, säger han och kastar sig 1 soffan; hade du roligt på din mors bal i gar afse? Så der; men hvarföre kom icke äfven du? Jag! hvad har jag att göra på fru svärmors soir6er i sin våning — din mor, kära Regina är rent af galen; hon ruinerar sig och 055, — salig gubben höll ordning i huset han; men nu förstör gumman på sin fåfänga allt hvad vi och