— (OM A MO GENREMÅLNINGAR AF ONKEL ADAM. GRANNFLICKORNA. I. Der uppe i det stora huset voro nu gästern: samlade; Regina klädd som dagens drottning eg nade, mottog allmän beundran och hyllning, Ju les var förtjusande i sin uniform med den stor: nyckeln på baksidan, hela verlden sade: ahvac den vackra Regina är lyckligs och Regina trod de det nästan sjelf, då hon visade damerna d dyrbara fästmanspresenterne, som lågo upplagd på ett bord. Fru Kommerserådinnan var glädjen sjelf oc rådet hade för tillfället bortlagt sifferminen oc var en artig värd. Sjelfva den hederliga Her ilrygger stod der tyst och sluten, det är sant fmen klädd i nya svarta kläder, hvartill han a ;Kommerserådet fått sig fem alnar af Wetterling och Vougts, stod med händerna på ryggen bor ita vid kakelugnen; hvad han tänkte vet hvar iken freja eller skalden och ännu mindre j son älsken,, men det är troligt, att han ansåg de; iståtliga förlofningen ungefär som ett hafveri oc tyckte alt glädjen smakade liksom sjödrucken. Med den gunstige läsarens tillåtelse, (det är vi endast cn artighetsformel, men för öfrigt lik god som många andra, ty jag gör likväl i de ärallet hvad mig behagar,) med herrskapets tiliå telse således, hoppa vi öfver några år och infö ra herrskapet — med förlof — i den lilla ko lan. Der sitter nu Johanna blomstrande sor örr i sin väfstol; en gammal gumma, henne mor, sitter bredvid och spolar och en liten flic ka tultar omkring golfvet och Plockar opp spol åpapper åt mormor; men ute i verkstaden stå I Lindgren och tvättar en liten rödmosig och fc pojke i ansigtet; det var sonen, som råkat a la politurflaskan öfver sig och nu upputsade: Johanna ej skulle märka någonting af hva kallade akarlarnes osnygghet. Lindgren vi g och höll ännu al sin Johanna lika myt