Aftonbladet – 10 juni 1841, sida 3

j kallad, dog 4076 såsom kanonikus och rektor i! BILAN DADEE ÄMNEN. SVERIGE FÖR 700 ÅR SEDAN. (Tecknadt af mäster Adam i Bremen.) Adam i Bremen, vanligast Adamus Bremensis Bremen. Han är högt skattad för sitt nit för kristendomens utbredande och såsom historieskrifvare utgör han en vigtig kälia för Nordens historia. Nedanstående teckning af Sverge är hemtad ur hans Chorocuschia Scandinaviwe, öfversatt af Steringsköld och utgifven i Stockholm år 1718, och numera högst sällsynt att öfverkomma. Den är högst märkvärdig för beskrifningen om landets tillstånd och invånarnes seder och bruk under den vigtiga tidpunkt, då striden påstod som bäst emellan hedendomen och kristendomen i Norden. Dock tyckes det som mäster Adam ej sjelt besökt de länder han beskrifvit, i anseende till de många dikter, hvarmed hans historia är uppblandad, utan erhållit sina underrättelser fran desse utskeppare af nyheter, hvilka så gerna bispringa publicisterne med underrättelser, lämpade efter deras egna åsigter och alsigter, och hvari de fullkomligt likna dylika bispringare i våra tider. Också yttrar sig den Svenske öfversättaren: Och ehuruväl thenne Mäster Adam kan synas stundom något felat så uti somliga orters, som thess inbyggares kundskap, them han under tiden sällsamma namn och egenskaper tillägger, så må likväl sådant uti öfrigt ey betaga honom trovärdighet., aSverige,, säger mäster Adam, är det ymnigaste land i verlden; thess åkermark är fet och fruktbar af säd och honung, förutan thet att thetta landet öfverträffar alla andra land uti boskapsafvel. Ther nyttja the en stor läglighet af the allestädes tilliggande floder och skogar; ther är hela landet fullt och tillflödande af allahanda främmande varor. Therföre må man icke säga att the Svenske behöfva några egodelar, utan som vi (här i Bremen) så mycket älska eller snarare sagdt dyrka. Ty alla sådane ting, som föda hos oss en fåfäng ära och berömmelse, såsom guld, silfver, konungsliga hästar och gångare, bäfverskinn och mårdar, öfver hvilka vi med dåraktig förundran betagoms, skatta the för ringa och alldeles af intet värde. The bruka fog och mått uti all ting, undantagande uti giltermål, emedan the med många hustrur sig befrynda, och hafva efter som theras förmögenhet tillsäeer, två, tre hustrur, eller flera, utan anseende till något visst tahl. The söner och barn, som the föda af slik äcktenskaplig förening, varda för äckta och laglige håldne; men thet är en lifssak om någon ingår till ens annans hustro eller våldtager ena jungfru, eller om then ens bortröfvar then andras goda eller tillfogar honom orätt. Och oansedt alle nordiske folk äro berömlige theraf, att the med frikostighet undfägna främmande, dock hafva the Svenske uti synnerhet thetta loford om sig; ty hos then är en stor skam, att neka them vägfarandom härberge, så att the och täfla sins emellan hvilken skuile vara värdig att emottaga gäster och resande, them the bevisa all höflighet och benägen godvillighet, så länge the behaga ther fördröja; the föra ock them med flit till sina vänner att bevista hvars och ens hemman och boningar. Sådane och flera vackra seder finnas hos them. Sanningens lärare älska the mycket och hylla på thet högsta, så framt the äro kyske, förnuftige och väl skickade. The förvägra icke biskoparne att vara tillstädes uti folksens allmänna sammankomster och rådgöranden, hvilka möten kallas hos them värf, och ther icke tvunget utan frivilligt höra the ofta talas om Christo och then Christliga läran; och kunde the sannerligen lätteligen intalas till vår tro och bekännelse, om icke vrånge och onyttige lärare, thå the söka sitt och icke thet som Jesu Christo tillhörer, förledde och förargade dem, som eljest kunde frälsas. Isynnerhet märkvärdig och lärorik är mäster Adams beskrifning, rörande de första spåren afl kristendomen i Sverge. cOm det händer, skrifver han, aatt de Svenske uti krig stadde råkal uti någon nöd af trängsel eller slik oläglighet, tillita the en af sina många gudar, som the eljest dyrka, och honom tillbedja om hjelp, hvilken the sedan efter undfången seger mäst vörda, j och sätta honom framför de andra, men nu be-l: känna de med enhälligt sakord, att the christnas Gud är starkare än alla the andra., Vi finna häraf huru hvita Christs dyrkan blef antagen i Norden, isynnerhet derföre, att man ansåg honom mäktigare och starkare än de gamla gudar. Det var en benägenhet att välja mnågot bättre, för fäderneslandet nyttigare, och öfvergifva det man fann vara af mindre kraft och ; värde. Visserligen funnos åtskilliga inbyrda hedningar, hvilka med ihärdighet emotsatte sig; den nya läran; men desse måste snart duka un-!s der för det mäktigare partiet, som ville fram: skridandet. Sådana hednagubbar hafva alla tider, och äfven vår att uppvisa. Envist vidhänga de js den gamla läran, oaktadt de se så väl i historif en bakom sig, som i samhället omkring sig, gelt nom de segrar, hvilka dagligen vinnas, att dett är deras sak, som måste duka under, liksom )V hedendomen måste duka under för kristendo; men 0. 8. Vv. M—LL (Insändt.) Tua navalticok TÄälarec Atffomflina holme stan cr