pu, TETEAEARERSAS NN och sade: Lindgren är alltför god, han gör sig så mycket besvär för min skull. Då sväfvade alltid en bekännelse på den stackars gossens läppar, men han sväljde ner den och gick åter till sitt arbete. Der hörde man hans sång under det svarfstolen gick och lilla Johanna stod bakom dörren och hörde på; här nere i kojan sjöng han; uppe i det stora huset sjöng Regina. Hvilken var lyckligast: han,som ännu aldrig tänkt på att rösten kunde vara dålig, och Regina, som merändels efter hvarjehanda halsbrytande rullader fick höra sin mor säga: Lilla Regina, du är ej vid röst i afton, du är för oförsigtig om helsan. Å Vi — förlåt mig det var ej egentligen vi, utan stadens fruar, ibland hvilka min hustru äfven räknas; — vi, således, undrade storligen hvem den der långa karlen med det bleka ansigtet och dt misserabla benen, som då och då gick uppför gatan, väl kunde vara, men lingo slutligen veta, att det var unga baron från Krukehof, kammarherren och löjtnanten Jules, som så länge legat i Paris, och som nu återkommit för att taga mamsell Smoer 1 ögonsigte. Unga kammarherren var sin fru mors Öögonsten och ett snille i salongen; han kunde skrifva vers och äfven något rita samt var en grundlig musikkännare, så till vida, att han hört Beriot och Thalberg, Kalkbrenner och Moscheles, och oaktadt han sjelf hvarken hade röst eller kunde traktera något instrument, var han en kännaren, som föll i förtjusning så snart han såg något utmärkt namn på titelbladet till notorna, hvilka han för öfrigt hvarken hehöfde se eller höra, för att bedöma verkets värde i