resor och förfärdigade till och med en stickac narullsväst åt sin far — ett mästerstyck som hjertligt gladde den lilla och lockade stt par tårar i både fadrens och modren: jgon om julaftonen, under det att fru Smoe ned en kännaremin bedömde den vackra tapis serisömnaden och gjorde anmärkning öfver at sablen var förmycket krokig för en af figurerna en anmärkning, som lockade ett par tårar i lill Reginas ögon. För att glädja barn, måste mar vara barn sjelf, måste aflägga detta konstlade alivar, som betyder så föga, men hvilket son en vintervind susar genom barnets lustgård och dödar dess blommor. Efter denna hlla beskrifning kan jag med godt samvete hoppa öfver några år till dess fliekorna voro giftvuxna. Regina var då en stolt skönhet, vek och fin och med ett visst förnämt drag kring len sköna munnen och öfver den höga pannan. Johanna deremot var ej skön, men vacker som ;n dag, med blomstrande kinder och svällande äppar, som då hon log voro förtjusande. Hos numera Kommerserådet Smoer var vid len tiden en hög umgängelse. Adlige ynglinsar i alla sorters uniformer strömmade ut och n i det sköna huset, en kapten vände om blalet i notboken, en löjtnant stod förtjusad bakom stolen då Regina spelade fortepiano, och en major hade slagit sig ner bredvid mamma sjelf och var högst ämabel. Med ett ord, allting var herrligt. Men svarfvaren hade en hygglig gesäll, som flitigt arbetade och kunde svarfva långa ypsilantipipskaft utan riktbräde och som åt Johanna svarfvade syskrufvar ock nålhus, och tycktes innerligt lycklig då Johanna rodnade för presenten