der det gamla planket förut stått, och vägen mellan de begga barnen stängdes. Likväl fortfor ännu deras vänskap, och lilla Regina Smoer fick ibland gå in till Hjulströms Johanna. Men den gamla byggningen åt gatan refs ner, en väldig stenfot lades och det nya palatset uppsteg likt ett festslott. Fra Smoer fick en egen våning, gjorde visiter hos gamla friherrinnan på Krukehof och mottog visiter af sjelfva borgmästarinnan. Medborgares förtroende regnade öfver hr Smoer; han satt i alla kommitteer, blef rådman och hade äfven röster till riksdagsman, fastän han ej mottog kallelsen. Med ett ord: Smoerska familjen var blifven en verklig familj och lilla Regina fick ej mera leka med svarfvarens aflickunge. De voro nu 42 år, de små flickorna; vackra barn begge, lyckliga och naturfriske; men Regina fick sig ett fortepiano, som mamma Smoer ofta i misshugg kallade portefiano och en guvernant från Stockholm. Lilla Regina fick lof atl läsa franska och plugga i sig hela Stridsbergs srammär och fick snubbor om hon ej explicerade efter ma bonns tycke eller om hennes små knubbiga fingrar icke ville räcka öfver oktaven. Lilla Johanna deremot satt i kojan och läste på kathbechesen och stickade snällt sin strumpa och bjelpte sin mor att skala potatisen till middagen. Mot julen måste Regina sitta uppe halfva nätterna för att på stramalj utsy en scen ur Grekiska frihetskriget, till julklapp åt la chere mere, som aldrig hört talas om Grekland och i konstverket ej såg annat än ett klotter af granna färger. Johanna deremot sydde åt sin mor en ridikyl eller påse, som skulle tjena till gömställe för slantarna under modrens marknads