Aftonbladet – 7 juni 1841, sida 3

dessa oordningar. Hur gesällerna kan anse deras påbud, kan synas af följande utdrag ur en sesällkorrespondens. Den låter så här: Gesällerna i Bremen hälsa sina kamrater i Hannover etc. — Äfven skickade de (mästarne) oss en sedel från 17314, hvarpå stod en artikel (ur riksbeslutet 47314) att hvarje gesäll skulle uppsäga åtta dagar förut. Men vi hafva återskickat dem sedeln och sagdt att vwi alls icke akta den der artikeln, ty hvarje gesäll måste väl inse, att om artikeln också verkligen står skrifven der, så kunna vi dock icke gå in derpå, ty då voro vi ju ackurat som en dräng. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — En f. d. fånggevaldier Olof Östman, som icke längesedan afträdt sin egendom till kreditorernes förnöjande, hade, förmodligen för att retablera sina affärer, i dessa dagar satt på språng tvenne dess reverser, hvardera på sjuhundrade Rdr Bko, begge försedde med fru Friherrinnan Engelina Focks och bonden Anders Göranssons i Svartinge proprie borgen, hvilken sednares vederhäftighet blifvit å den ena skuldsedeln styrkt af tillförordnade domhafvanden i Sellentuna Härad, Hr Häradshöfdingen baron G. Wilh. v. Leuhusen. Sedan omförmälde reverser blifvit af Östman utlemnade tili tvänne olika kommissionärer, för att derå negociera penningar, har en af dem hos fru Friherrinnan Fock på landet förfrågat sig, huruvida kautionen erkändes, då hon skriftligen förklarade, att så väl hennes namn som sigill vore falskt. Anmälan härom skedde genast hos Kongl. Öfverståthållareembetet för .polisärender, som lika hastigt lät utfärda kallelse å Östman till inställelse i poliskammaren sistiidne Fredag, för att öfver angifningen höras; men som han då icke infann sig, blef målet tills morgonen derpå uppskjutet för dess ytterligare inkallande vid hämtningsäfventyr. Imedlertid gjorde gevaldigern Jäderin, biträdd af några polisuppsyningsmän, omkring kl. 42 om Fredags natt ett besök i Ostmans bostad i huset Nr 9 vid Grönagatar å Södermalm, der denne, ehuru af hustrun föregifven såsom icke varande hemma, omsider påträffades i ett läst kontor. Vid en jemväl anställd visitation uti Östmans hyrda lägenhet efier falska sigiller, befanns han äfven innehafva ett sådant, föreställande fru Friherrinnan Focks vapen, fast det vid jemförelse af hennes rätta sigill synes mindre väl träffadt i gravuren. Östman blef derefter genast arresterad, och inställd i poliskammaren, om Lördags förmiddag skred han utan ringaste omsyep till bekännelse af sitt förfalskningsbrott. Målet hönskjöets till Kämnersrätten för vidare behandling, och Östman fick imedlertid åter träda i häkte. För upptäckten af omförmälde grofva förbrytelse lär man egentligen hafva att tacka de tvänne personer, åt hvilka Östman lemnat skuldsedlarne för belåning, men som, efter inhemtad upplysning om deras oäkta fabrikation, genast anmälde sådant i poliskammaren till laglig beifran. Önskeligt vore, att hvar och en som äger kännedom om redan begångne brottsligheter eller å bane varande straffvärde företag följde samma exempel, då mycket ondt kunde utrotas; men det sällsamma, som i den delen är fallet, lär kunna tillskrifvas den omständigheten, att man knappast betackar, mycket mindre vedergäller upptäckterne, utan får angifvaren, oansedt använd möda, hinder och tidsspillan för upplysningars meddelande åt åklagaren, merändels till sin förargelse erfara, att denne plöjer med en annans kalf och äkväl ensamt vill skörda både böter, pris och belöning, som kunna vankas för de genom annor man uppdagade olagligheterne.