ech isymnerhet romanlitteratur erbjuder en grundligare och åskådligare kännedom af detta sällsamma folks seder och känslodaning, än någon annan del af deras litteratur. Kinesen tänker, känner, skrifver och handlar nemligen endast som Kines, och sålunda blir detta besynnerliga folks vitterhet, äfven alla poetiska egenskaper oberäknade, redan derigenom af stort intresse för utlänningen, emedan hon är det fullständigaste, om också något trångbröstade, aftrycket af den nationella existensen. Denna förtjenst måste man jemväl medgifva närvarande roman, som handlar om den olyekliga fröken Keaou Lwan Wang. Allt deruti är äkta kinesiskt, och om man också någon gång förvånas öfver det enkelt sköna uttrycket, den poetiska känslan i de inflätade verserna, framställningens finhet och trasiska pathos, så måste man lika ofta le åt den halft barnsliga, halft gubbaktiga naiviteten, den nationella stelheten i många situationer och det om porseläns-dockorna erinrande tokroliga pladder, som här och der förefaller; och man begriper ej huru så alldeles heterogena ämnen kunna stå tillsammans i denna groteska blandning. Berättelsen är hemtad ur elfte bandet af: oKin Koo Kee Kwan, (märkvärdiga iakttagelser från nyare tider), och det torde vara svårt att rangera verket under någon egentlig klass, emedan det hvarken är skrifvet i den klassiska stilen eller i mandarinspråket, utan i den halft eller barbariskt klassiskan. Örfversättaren rådfrågade någre af Söen Sang, eller lärarne, men äfven den talangfullaste af dem, som öfversatt Esops fabler på Kinesiska, invecklade honom endast i än djupare svårigheter. Han meddelade öfversättaren bräddglosor till de vigtigaste ställena, men ty värr var den förklaring han gaf i går alldeles olika den han gaf i dag, och om man anmärkte denna inkonseqvens, plågade han endast svara, att hvar och en brukade låsa den Kinestska poesien på sitt eget sätt, således quot homines tot senltenlie, så många