Aftonbladet – 5 juni 1841, sida 2

Hr Herault kände, från sitt förra sammanträffande med Poulailler, dennes ansigte, och blef ej litet förskräckt, då en helt främmande man i andlig drägt plötsligt föreställdes såsom varånde den ertappade röfvaren, men som med största ifver protesterade mot de med honom vidtagna mått och steg, och dervid enträget påstod, att han var den verklige de Potter och ingen annan, allraminst röfvaren Poulailler. Hr Herault råkade i mycken förlägenhet. Den ankållne var icke Poulailler, derpå kunde ban ej tvifla; men han borde dock ieke utan allt vidare låta dem person gå sin väg, som blifvit för honom framställd såsom misstänkt. Lyckligtvis kunde denne åberopa sig på i Paris bosatt bekant folk, och först på tre serskilda vittnens öfverensstämmande yttranden befriades den stackars Dekanten ur det kritiska läge, hvari röfvaren Poulaillers hämnd — ty från honom härledde sig allt detta — försatt honom. — Knappt anländ till värdshuset, der han ändtligen tänkte uthvila från sina strapager, erhöll de Potter ett bref från Poulailler, hvari han i ganska artiga uttryck visar sig sinnad att bedja om ursäkt för det lilla skämt, som man tillåtit sig med honom. Fem gånger hade Poulailler blifvit arresterad och lika många gånger gjort sig fri från sina bojor. Qvinnor bevekta af hans artighet och lätta sätt, voro nästan alltid med i spelet; men slutligen träffade honom också hans öde, likaledes genom en qvinnas tillställningar. Hans hårdhet emot den förutnämnda Wilhelmina von Kirchberg, som af en dårektig pasion följt honom från sina föräldrars slott, och nu ej var honom till nöjes, gjorde slutligen henne till en furie, emedan hon ej blott såg sig eftersatt, utan också, venpe gånger hotad af honom med fara för sitt lif. En ung man af Poulaillers band, som också trodde sig på något sätt af honom förfördelad, vanns på hennes sida, och båda förenade sig nu i ett anslag mot sin förtryckares lif, hvilken de, på samma tid