Aftonbladet – 5 juni 1841, sida 1

framträdde han ur kabinettet, och, innan de båda i rummet sig befinnande personerna hunno besinna sig, kände prelaten redan spetsen af en dolk på sitt bröst, och damen såg mynningen af en pistol riktod emot sig. Hans fruktade namn, som han dundrande uttalade emot dem båda, förlamade redan ensamt hvarje deras kraft att motstå, och, utan att gifva ett ljud ifrån sig, läte de honom beröfva sig alla de dyrbarheter. som de egde, Poulailler försmådde ingenting Ädelstenar, arbetadt och myntadt guld. ringar, ur, snusdosor — allt vandrade i röfvarens väska, och, sedan han ännu tömt ett glas för den sköna, aflägsnpade han sig skrattande, begagnande sig, till sin flykt, af den bestörtning, som en af honom i dörren afskjuten pistol åstadkom bland samtliga busets innevånare, I åtta dagars tid voro derefter alla denna sorts fruntimmer sina tillbedjare trogna, och afvisade alla andra äfventyr, fruktande rofferiafsigter under hvarje dem tillsändt ögonkast. Småningom försvann väl den paniska förskräckelsen, men namnet Poulailler, och begreppet om den mest förvägna handling, vore, under derpå följande tider, nära med hvarandra förenade. Polismästaren Herault var förtviflad öfver den beständigt allt mer tilltagande oförvägenheten hos den fräcke röfvaren, och gaf sina talrika agenter och spioner det löftet, att han till den, som förde Poulailler inför henom, ville utbetala en belöning af 100 louisdorer, och derjemte försäkra honom om en plats, som skulle lemma en inkomst af sina 2000 livres. Hr Herault hade just ätit sin frukost, då man anmälde erefve von Villeneuf. Tvenne ansedda familjer i Provence och Languedoc buro företrädesvis detta namn. Hr Herault gick in i sitt kabinett. Han emottog här en man af rätt artigt utseende, och klädd med lika mycken lyx, som smak. Den främmarde bad om ett hemligt samtal. Polismästa