Aftonbladet – 5 juni 1841, sida 1

tid visa sig i sällskaper. Med Poulaillers tilltagande djerfhet växte också hans rofferier. Man fruktade sid nattens inbrott visa sig på gatorna i Paris; och serdeles blefvo boulevarderna vid solens nedgång tomma på menniskor. Det i högsta grad förvägna retade allramest Poutailler och hans begär efter bedrifter. Han hade redan länge försökt intränga i hötelet Brienne, men hvarje företaget försök hade hittills förolyckats mot portvaktarens vaksamhet. Slutligen föll han på den tanken, att, medan prinsessans af Lothringen vagn stod vid operahuset, krypa under densamma, och hälla sig fast vid de remmar, med hvilka vagnskorgen var fästad vid underredan, för att på detta sätt bereda sig tillfälle att verkställa sin afsigt på det af henne bebodda hötelet. Några af hans medbjelpare sysselsatte imedlertid kusken och betjenten på ett närbeläget förfriskningsställe. På detta sätt lyckades det för Poulailler, att inkomma genom den af den schweitziska Cerberus bevakade porten. Då folket i stallet lagt sig, lemnade han sitt plågsamma läge, der det ej fordrats obetydlig muskelstyrka, för att kunna fasthålla sig. Han steg upp på en höskulle, för att derifrån utföra sin plan, men, då tid och omständigheter ej ville passa sig, måste han der tillbringa trenne hela dagar i overksamhet ; en tid, hbvarunder han födde sig af ehocholad-bitar, som han alltid hade hos sig, för vid sådana besök inträffande behof. Ändtligen begaf sig prinsessan på bal hos hertiginnan von Marsarx, och nästan allt husfo!icet lemnade hötelet. Poulailler kunde Du hushålla efter behag. Han inträngde ända till prinsessans kabioett, uppbröt hennes chatull och lade sig til 2000 derstädes befintliga Louisdorer, och tillika en brefväska, hvilken han dock dagen derpå skickade tillbaka med en artig biljett. Denna oförskämwdhet föll mycket i smaken, och i flere dagars tid talade man