Aftonbladet – 5 juni 1841, sida 1

ren gaf befallning, att ingen skulle komma in till honom, förr än han ringde, ech en betjent utstäl!des såsom skildtvakt, tills upprätthållande af denna pefallning. PR aNu, herr grefve, frågade polismästaren, sedan de blifvit ensamma, ebvad kanjeder önskan vara ?p eMina pretentioner ärd,j så serdeles storanv, var svaret; ade gälla blott 1600-dövisdorer ur er kassa, som jag bar det nöjat att se derBörta, och vill derjemte tilldela mig de 400 louisdorer och den årliga inkomst, hvilka ni lofvat den, som förer Poulailler inför er. Denne Poulailler är just jag och om ni nu ger ett enda ljud ifrån er, eller söker att försvara er, stöter jag er på stund denna förgiftade dolk i hjertat. Betänk, att mindsta rispa deraf ger döden ! Sedan den förvägne mannen med dessa korta uttryck, som beledsagades af en ton, hvilken tydligen tillkännagaf, att han icke skämtade, gjort sitt inträde hos herr Herault framtog ban fina, men starka snören ur sin väska, och band dermed polismästaren vid dörrknappen. Derpå genomsökte han helt makligt hans byrå, tog alla penningar, som deri funnos, och rekommenderade sig derpå långsamt och med en djup bugning, under det han, med en hänande ton, bad hr Herault, att ej inkommodera honom och hans följe. . . Först en stund derefter beslöt man sig, att gå in och se till polismästaren. Denne blygdes så för sin äfventyrliga belägenhet, att han, efter det banditen aflägsnat sig, ej kunnat förmå sig att ropa, utan försökt med tänderna afgnaga de honom fängslande snörena. Men olyckligtvis voro dessa ett ovanligt väl och starkt förfärdigadt arbete, att han var nödsakad med någorlunda lugn hållning afbida sit folks ankomst, för att åter blifva frigjord. Hr Heraults förargelse öfver detta äfventyr kan man lätt föreställa sig. Epigrammer och skämtsamma uttryck regnade öfver honom, och han vågade ej på längre