Aftonbladet – 4 juni 1841, sida 3

NV som jag återvände hem, såg jag en menniska gå framför mig, hvilken tycktes vänta på någon. Det är en kärleksnarr, tänkte jag, störtade mig på honom, och fattade henom i kragen. Den stackarn blef rädd för mig; och han lemnade mig allt, som han hade hos sig, sitt ur, sina penningar och dessa begge snusdosor af guld. — Der äro de; de skola kosta mitt lif; ty jag kan ej inför mig sjelf uthärda detta vanärande af min egen person. Derpå kastade han sig ned i ett hörn, Bbetäcktel med båda händerna sitt ansigte, men sprang liksom träffad af en blixt åter upp, då Poulailler genom fönsteröppningen steg in i rummet. Barnen togo dervid skrikande sin tillflykt till en kammare, emedan de trodde sig hafva sett en ande. Lugna dig! tilltalade Poulailler mannen. Det står ej så fasligt illa till med hvad du gjort, åtminstone cj så illa som du menar. Hela din brottslighet består deruti, att du plundrat en tjuf. Den käringlike stackarn, som lemnade dig penningarne och de andra sakerna, var en af Poulaillers utställda vakter. Behåll du ditt byte; det gläder mig, att min utskickades oduglighet blifvit genom din bragd fullkomligen bevisad, och att den tillika kommit att bereda en fattig familj lindring i sitt elände.n Men hyem är ni? frågade den förvånande; och med hvars rätt förordnar ni om en annans egendom ? Med en hufvudmans rätt öfver sina underlydande. Jag är Poulailler! Bebåll hvad jag här ger dig. Du kan utan fara göra det; det är min egendom; jag skänker dig det! Stum sjönk den andre till röfvarens fötter, be täckte hans hand med tårar. Hvarmed kan jag tjena er, ädelmodige man? befall öfver mig! sade han; uch jag är färdig att lyda. Poulailter låt honom ej tala till slut. Han upptyftade honom. Låtom oss lemna allt det der,, Isvarade han; lys mig endast, så att jag ej bryter I halsen, medan jag ger mig utför trappstegen på eIder hönsstege., — Dervid gick han, utan att emot taga den räddade familjens tacksamhet. I (Slutet följer.) I —Z—