Aftonbladet – 4 juni 1841, sida 2

(TT ww oB— ..-— — — X.e—— 2288 sov På obetydligt afstånd från byn, på spetsen af en klippa, bvars fot vågorma sköljde, och som, den tid floden inträffade, förvandlades till en ö, kring hvilken förskräckliga bränningar brusade, nedsatte sig, på samma tid en man, hvars härkomst man ej kände. Men det hus, som han vwalt till sin boning var sedan flere år ganska illa beryktadt, och hela trakten, som betecknades med benämningen de förbannade tornet, var ett föremål för fruktan och en medelpunkt för den råaste vidskepelse. Rysliga historier, som om aftnarna byns invånare i sins kretsar hörde berättas, handlade alltid blott om detta ödsliga tillkåll, der man påstod, att ingen kunde hafva sin bostad, som ej förut afslutit en förbindelse med den onde. Ställets enslighet, hafvets beständiga brusning deromkring, vindens hvinande och pipande bland de åldriga murarne, märken efter blixtar, som här och der träffat de mossbevexta tinnarne, bidroge att gifva näring åt den, i afseende på detta bus, utbredda vidskepelsen, och det elaka ryktet om detta ställe, i hvars grannskap intet träd, ingen blomma intet grässtrå växte, hade slagit så fasta rötter, at det aförbannaden tornet 40—350 år stått utan invå nare. En dag sig man nu plötsligt en obekant mar omkringsväfva i trakten, och gå fram och äter pi kusten. En häftig storm uppväxte, mannen steg ut en båt, intog den öppna sjön och försvann. Detta skulle till och med Jacob Poulailler ej nt hafva vågat, och han var den förste, som nu kallade detta den främmandes företag ett sätt att frest Gud, ett öfvermodigt vågspel. Man ansåg den oförvägne för förlorad, men nästa dag var han åter syn: lig. Derigenom retades naturligtvis i allmänhet ny fikenbeten, man sökte skaffa sig underrättelser om hvilken den obekante kunde vara, och fick veta att han inköpt den nämnda tornbyggnaden, och de nedsatt sig. Dertill inskränkte sig dock alla under rättelser, som man var i stånd att förskaffa sig hvarifrån ban kommit, och hvarmed han sysselsatt sig, detta förblef en hemlighet. Två till tre daga förflöto, innan man var i stånd att få reda på han namn; ändtligen fick man höra, att han hette Rous sart. Han var ovanligt stor, af kraftig kroppbygg nad, ungefär 30 år gammal, hade ett tomligen vac ikert, ganska uttrycksfullt ansigte och lefde mycke