ren. Jag tror någon ropar mammar, sade Bli dås äldste gosse, hvilken, betagen af en omed. veten ängslan, smög sig intill hennes bröst Var inte -barnsligs, manade fadren -och yrkade på att man skulle återvända till staden, mer Blida, i hvars själ det hemska minnet af der bortglömde hade vaknat, kände sig af en oemot:. ståndlig kraft dragen till den klagande, och be slöt att. hörsamma kallelsen; Hon vågade ej fö! sin man yppa hvad som föregick inom henne. men imedlertid föreslog hon, så lugnt hon kunde, en färd öfver sjön för att bese de olycklige vansinniges hem, och ehuru hennes man gjorde flera föreställningar deremot, så fortfor hon dock i sitt yrkande, och slutligen befallde Ehrenfeldi den medföljande betjenten att gå ned till stran. den för att skaffa båt, som kunde föra honor och hans fru öfver. Detta lyckades snart, bar nen qvarlemnades så länge under tillsyn af be tjenten, och båten strök med snabba årtag öfve: fjerden. Sången hade imedlertid tystnat, gallren ska kades ej) Mera, och ett skenbart lugn rådde kring det palats, der det halmkrönta vansinnet regerar Ehrenfeldt och hans fru stego i land, och om: gåfvos snart af dessa dagens spöken, hvilka blot! skilja sig från naltens derigenom, att de förre äro en kropp utan själ, då de sednare äro en själ utan kropp. Instinktmessigt och under tystnad framräckte de sina magra, knotiga händer emot de ankommande för att tigga, hemskt tillkännagifvande, att de materiella behofven gösz sig gällande långt sedan andens upphört att erfaras. Reglarne skötos undan, och Blida och Ehren