Aftonbladet – 3 juni 1841, sida 1

ordet. Men borta i en vrå satt Ernst, en brorson till kommerserådet, hvilken nyligen i Upsala tagit sin med. phil. examen, och nu vistades i Siockholm, för att tjenstgöra vid Carolinska In. stitutet, och af den dystra eld, som brann :i hans ögon och de hårdt sammanpressade läpparne, kunde man se, att han ej var en af dem som fröjdade sig åt den snara undergång, -hvil: ken de öfriga förespådde Pohlen. Blott en gång klarnade hans ansigtete upp, och det var nät den sköna Blida, kommerserådets dotter, nalkades honom, för alt bedja honom med henne sjunga en duett ur Wilhelm Tell. Den entusiasm, hvarmed den sjöngs, verkade på hela sällskapet, och endast Ebrenfeldt tillät sig en satyrisk anmärkning öfver de rosor, hvilka sympatien med schweizerhjelten hade framlockat pi hennes kinder. AÅAfven en sarkasm slungade mot Ernst, och denne drog sig tillbaka till sir förra plats. I begges hjertan hade svartsjuka ögonblickligen inkastat sin eldbrand, och nästa starkare glödde den hos Ehrenfeldt, hvilken föru aldrig varit van vid denna känsla, och aldra minst trodde sig behöfva frukta en rival i er så obetydlig person, som Ernst var. Men hastigt sammanfattade han sig, och ehuru han ickt helt och hållet-kunde undertrycka en viss fruktan för det inflytande, som hans vanda öga snar upptäckte alt Ernst utöfvade öfver Blidas hjer ta, så var ban dock nog försigtig, att icke röj: den. Så mycket förödmjukade han sig dock, at! han nu, då han kom i ett animeradt samtal med Blida, lät henne förstå, att han ej var så alldeles antipohlsk sinnad, som hon låtsade, och visst så väl att i frihetsidger emballera de artigheter