Aftonbladet – 3 juni 1841, sida 1

vet om icke äfven lite svartsjuka voro blandade om hvarandra. En hemlig känsla af, att en direkt fråga kunde bli ovälkommen för Ernst, afhöll henne imedlertid från att göra den, så länge föräldrarne voro inne, men sedan de, efter frukosten lemnat rummet, och hon befann sig ensam med Ernst, fästade hon på honom en blick, som tillräckligt tolkade, hvad hennes läppar ännu vägrade att utsäga. Men af de undvikande svar Ernst lemnade, fingo de känslor, hon vid första underrättelsen erfor, ännu mera styrka, och snart hade den förbehållsamhet infunnit sig, som vid sådane tillfälten aldrig uteblifver. Om det kan finnas ett crescendo i tystnaden, så eger ett sådant rum vid en belägenhet, sådan, som den, hvaruti Ernst och Blida nu befunno sig, och för att befria sig från den stigande förlägenheten, påfann Blida ingen annan utväg, än att sätta sig ned vid pianot, och slå an några ackorder, hvilka dock, emot hennes vilja, blefvo i moll, och envisades att sqvallra om hennes egen själsstämning. Ernst ställde sig bakom hennes stol, gungade sina blickar några sekunder på hennes bäfvande barm, men beslöt hastigt, att låta notskåpet bli en afledare för sina upproriska känslor. Han gjorde sig ärende med alt söka efter en å quatre mains, som han komponerat, och som han numera ville återtaga, på det att qvarlemnandet deraf ej måtte ultydas vara en följd af den egenkära tanken hos honom, att Blida önskade, att af honom hafva något minne, Han fann de sökta notorne, och hur det kom sig är svårt alt säga, men snart stodo de på mnotställaren. Ernst hade bredvid Plida intagit sin vanliga plats, och de begge ku