Aftonbladet – 2 juni 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: ESPARTEROS INSTALLERANDE SÅSOM REGENT. Denna ceremoni ägde rum den 40 Maj i Madrid, med mycken högtidlighet. Espartero besaf sigistor procession till Cortes palsts. Han var till häst, i rik uniform, smyckad med alla sina talrika ordnar, omgifven af mänga generaler och en lysande stab, och begaf sig frän sitt hus ofver Prado till de gator, som leda will Cortes palats, på hvilka iinietrupperne och milisen, blandade om hvarandra, bildade hay. Husen voro festligt smyckade med blommor, guirlander och tapeter. Espartero säg lidande ut, såsom vanligt; så mycket mera öfverraskade hans fasta och sakra ton, då ban inför Cortes med ena handen på evangelium och den andra hyilande !: Presidenten Hr Argueiles hand,: aflade eden efter ett för detta tillfelle uppsatt formuler. Senatorer och deputerade hade infunnit sig utomordentligt tolrikt, och tribunerne voro alldeles proppfulta. Unuer ceremonien rådde i salen den största tystnad, Jen mest spända uppmaärssimhet, hvilken stegrades ännu mera då regenten sjelf, straxt efter eyens afläggande, ifrån sin plsts framför thronen tog or det, och med rörd men stark och uttrycksfull iöst höll ett tal, som gjorde ett sådant intryck, att till och med allmänheten på tGibunerne, hvilken ej just bestod af generalens syunerliga aubängare, instamde i de lifliga vivatrop, svim skallade från alla håll inom Cortesörsamlingen Hufvudsakliga innehållet af tale: var löftet, ai försvara och upprätthålla Drott ning Issbellas thron, nationens oathängighet, konstitutionen och lagarne, att genom eget exempel före vå med lydnad emot dem, och att öfverallt trygga deras välde. Liksom förut på slagtfältet, i striden for friheten, skulle han nu, såsom statens högsta embetsman, uppfylla sina pligter emot nationen, ät hvars lycka ocb välgång hela hans lif vore ägnadt. I nationens namn svarade honom Hr Arguelles, såsom president, att han alltid kunde räkna på henne, då fråga var om konstitutionens uch lagarnes upprätthållande. Ifrån Cortes palats begaf sig re genten till det kungliga slottet, för att uppvakta den unga Druttningen, som aktar honom säsom en fader och har för honom ett oinskränkt förtroende. Det saknar helt och hället all grund, hvad som blifvit utspridt, att Espartero vid något tillfälle skulle hafva emot henne brustit i den vördnad, han är skyldig den kungliga värdigheten. — ——tt——