Aftonbladet – 2 juni 1841, sida 2

Yaroslaw kommit honom något närmare, hörde han honom tydligt säga dessa ord: Förtron er icke åt furstar, ty hos dem finnes ingen hjelp! aDu har rätt, sade Yaroslaw med rörd stämma; dfurstars vänskap är en vådlig skänk. Glöm mig derföre icke, min fader, i dina böner och bed himmelen hafva barmhertighet med furst Yaroslaw och hans gemål Xenia.x Vid dessa ord upplyfte munken hufvudet och kapuschongen föll ned på hans axlar. Xenia upphäfde ett rop vid hans åsyn: hon hade igenkännt Gregor! Det var verkligen han, men blek, utmärglad, med kinderna fårade af sorg och tårar. Det var Gregor, som före sin död velat bedja ännu en gång i denna kyrka, från hvilken bröllopståget gått bort utan att komma ihåg att han fanns till. Nu var all vrede, liksom all kärlek, förbi i hans hjerta; han darrade vid Xenias anblick men då denna första rörelse Var öfver, vände han sig till Yaroslaw och sade, i det han räckle ut sin högra hand mot altaret; aFurst Yaroslaw, jag förlåter dig! Yaroslaw erbjöd Gregor att åter gifva honom hans rang och hans inflytande; men den ödmjuke munken afslog allt och begärde såsom enda ynnest, att honom måtte tillåtas bygga sig en cell vid Tverzas utlopp. En cell eller en graf tillade han suckande, ay jag förutser, att jag icke länge skall ber bo den. Denna aning bedrog honom icke, ty han afled några dagar derefter. Furst Yaroslaw byggde på hans graf det