Aftonbladet – 2 juni 1841, sida 2

lras; ty det är ju deras sak, att höja sin röst not allt, som icke är kristligt. X. DDRORETRTNE ADALAT — Bland de anföranden i Presteståndet, ansående Kabinettskassan, hvilka blifvit förbigångre vid en föregående redogörelse, men förtjena neddelas, återgifve vi Hr Prosten Sidners här redan: aFrågan om Kabinettskassans så kallade deficit, rist eller skuld har återkommit, i ett föga mer illfredsställande skick, än då den förra gången här örevar, åtminstone har hvad som då hindrade mig, utt yttra mig i hufvudsaken, äfven nu icke på ett illfredsställande sätt blifvit undanröjdt. Beklagligtvis hafva de vilkor, under hvilka ytterligare upplysninsar blifvit begärda, varit sådana, att vederbörande med skäl funnit sig föranlätna att desamma vägra, och har det höglofi. Utskottet genom ett sådant förarande, efter min tanka, icke gjort hyvarken regering eller folk någon tjenst. Den af några värda Reservanter åstadkomna utredning lemnar upplysning endast om sådant, hvarom jag aldrig tviflat: näml:gen att en brist verkligen finnes och att den tillkommit genom en alldeles ändamålsvidrig förvaltning, som haft med sig en successift fortgående skuldsättning; eburu olika och hvarannan motsägande de åsigter äro, som i detta ämne blifvit uttalade, så tyckes dock sjelfva skulisättningen hafva blifvit ogillad, ja, till och med på goda grunder allvarsamt klandrad. Ett sådant rättvist klander synas ock de män, åt hvilka förvaltningen af dessa medel varit uppdragen, hafva fruktat; ty jag kan icke på annat sätt förklara orsaken, hvarföre kassans ofördelaktiga ställning så länge blifvit undandöljd. Men dessa män. dessa förvaltare, hvar och hvilka äro de? Det vill nästan synas såsom en grundlagsvidrig skuldsättning hade tillkommit utan någons förvållande, en oriktig förvaltning existerat utan någons deltagande. Mig förefaller detta högst besynnerligt, och jag tror, att det för hvar och en, som icke är invigd i de hemliga förhållanden, som stå tillsammans med denna fråga, icke eller vågar låna sitt öra åt de i både tal och skrift å båda sidor nog ifrigt insinuerade framställningarne, skall blifva svårt att bestämma sitt omdöme. För min del är jag derföre tvungen, avt i min föreställning så mycket som möjligt förenkla denna sak. Jag ser här för mig icke annat än en icke så sällan förekommande brist i en publik kassa, en förskingring af alimänna medel. Någon eller några måste väl dertill vara vållande, och dessa, här som i andra dylika fall, kännas skyldige, att i första handen bristen godtgöra. Så länge talan emot dessa icke är anställd, så länge åtminstone en med denna sak nära beslägtad, enligt 31 punkten i Konstitutionsutskottets anmärkningsmemorial, redan väckt ansvarighetsfråga ännu icke grundlagsenligt blifvit fuliföljd och utagerad, så är det ju ännu oafgjordt. huruvida någon ersättning i ansvarighetsväg står att erhålla eiler icke. Hela ärendet befinner sig således, efter min oförgripliga tanka, ännu inom det rent juridiska området, och då vägar jag ej förbise 76 Regeringsformen, enligt hvilken någon så beskaffad skuld icke fan finnas, och således någon betalning icke eller komma i fråga. Men sedan en grundlagsenlig utredning af saken hunnit försiggå, och det dervid tilläfventyrs visat sig, att antingen ingen ansvarighet finnes, eller att, om den ock funnes, någon ersättning icke kan erhållas, då först inträder ett helt annat förhållande, då kan man appellera till konsiderationer, då bar ärendets behandling avancerat till det stadium, hvarest fråga äfven kan uppkomma, huruvida staten eller svenska folket, äfven i brist af alla rättsgrunder, i anseende till förekommande omständigheter, må finna sig föranlätet att skulden godkänna och betala. Men intiil dess och så länge man, med förbigående af alla grundlagsenliga åtgärder, på förhand synes vilja komma till målet, kan jag, för min del, icke anse mig berättigad att bortskänka en så stor summa för tt ändamål, som, i anseende till dess grundlagsvidriga beskaffenhet, så allmänt ogillas, utan måste jag, troligen af andra motiver, lemna mitt bifall till det höglofl. Utskottets betänkande. Dock får jag förklara, att jag härvid icke varit ledd af någon främmande inflytelse, icke haft några bemliga biafsigter. Jag har visserligen både hört och sett omtalas att så väl detta som några andra åtgöranden vid denna Riksdag skulle bakom sig dölja några af mig icke kända, ännu mindre gillade främmande afsigter; men om män finnas, som hysa sådana, så hafva de icke meddelat sig med mig, ej eller jag med dem. Det resultat, hvartill jag kommit, är en följd af en inom och för mig sjelf, utan annan rådgifvare än den osynlige anställd öfverläggning om, hvad jag i denna mycket ömtåliga fråga borde göra, för att kunna vara Gud och menniskor ansvarig för mit: förhållande., m— XX 52 BREF FRÅN FN LANDTMAN TILL SINA HEN