Aftonbladet – 2 juni 1841, sida 1

Fogeln såg från sin trånga bur skogen beklädas med ny grönska. En dag ställde han dit sin flygt och började glädtigt sjunga i fria luften. Eremiten följde honom sorgsen, sökande att åter fånga honom; men fogeln flög från gren till gren och från buske till buske och lyfte sig slutligen upp i luften. Då slog, med blixtens hastighet, ned från höjden, en gam och fattade fogeln med sina hvassa klor. I sin ångest sjöng nu denna: Heliga Jungfru! Härvid släppte gamen förskräckt sitt rof och flög bort. Glad öfver sin frälsning sjöng nu fogeln med än bögre röst: Heliga Jungfru! Imedlertid hade eremiten sorgsen hållit sig gömd bland snåren, då fogeln flög ned och satte sig på hans hand. Nu återvände de båda till cellen, sjungande tillsammans: Heliga Jungfru! En gåfva åt lyrspelaren, sade Gregor och kastade sin pung till honom. Min sköna brudp, sade han derefter vändande sig till Xenia,frukta icke för den bevingade sångarens öde; ingen gam hotar dig, utan du kan tryggt ötverlemna dig åt ditt bjertas oskuldsfulla glädje. De ville just inträda i kyrkan, då ett jagtborn hördes bakom bröllopståget. Hvar och en vände sig om, folkhopen delade sig, och man såg furst Yaroslaw, klädd i en praktfull dr. gt och ridande på en rikt betslad häst. Xenia upphälfde ett svagt rop och var nära att falla i vanmakt, så att hennes far måste upptaga henne i sina armar och stödja henne. Hvad var det då som förskräckte den unga flickan? Fursten steg af utanför kyrkdörren och kallade sin falk, hvilken genast slog ned och satte sig på hans handske. Nu upplyfte Kenia sina