känna det nya Germaniens författare, Heine, Mundi Laube, Wienbarg. Månne han också känner de samlas sedebeskrifvare, t. ex. Tacitus, en af dei storartade Romareverldens republikaner? I hans bok aDe moribus Germanie, 40 kap., säges: aiblan denna folkrika nation (de hedniska Germanerne) eförekommer högst sällan någon otrohet i äktenska pet (således ingen fri kärlek). Den, som så pro stituerar sig. vinner ingen tillgift, Recensenten parentes: esåledes ingen fri kärlek, visar, att han vid slutet som i början, förvexlar frihet med sjelfs våld, kärlek med lusta, Eros och Anteros. Det lö nar föga mödan, att ingå i diskussion med en per son, som har så förvirrade begrepp: Jag har ocksi blott gjort ofvan anförde citat, för att vända de emot Recensenten sjelf, och ådagalägga, att det jus bevisar misats:n af hvad han tror det bevisa Bland de hedniska Germanerne nämligen egde na turligtvis äktenskapet icke egenskapen af sakrament ej heller dettas protestantiska modifikation. Ho Germanerne ingingos äktenskapen fritt och upplös jtes fritt, utan inblandning af kyrkan eller staten det är hela hemligheten. Och när bland dessa ehed I ningar resultatet blef, att äktenskapsbrott voro säll I synte, hvarför skulle icke detta äfven vara falle bland kristna? Hvad famijbandet beträtfar, så lä I rer väl det, under en sådan form, vara lika starkt som under en strängare. Detta band består väl huf I vudsakligen i den inbördes kärleken emellan famil jens medlemmar; och månne denna, af naturen ho :menniskan nedlagda känsla sedan verldens skapels undergått någon förändring, eller kan förmodas kom ma att göra det hädanefter? månne dessa evig grundvalar skola kunna rubbas genom förändrad former inom det sociala lifvet. På ett ställe utropar Recensenten: asåledes få v då en obegränsad frihet till att vandra i mörkret och leka blindbock med soubretter och grisetter! Hvad beträffar friheten, att gå i mörkret, så tro: jag icke, att Rec. behöfver mera deraf, än han re dan eger och begagnar, och vidkommande återiger leken med soubretter och grisetter, så vet jag ej hvem som gifvit honom låf dertill, men ätminston jär ej en sådan gifven i romanen. Hvar ech en som aldrig så litet har tankarne med sig, lärer vä I tvertom finna, att det är den leken, som i romaner på det bestämdaste är förbjuden. På flere ställer framstalles det lif, Rec. här menar i hela dess af. skyvärda gestalt, och den, som ej uppfattar detta måste hafva läst boken utan all möjlig reflexion. Jag får bedja Rec., att citera ett enda ställe, son jäfvar detta omdöme, men det torde bli bonom svårt Jag har visserligen hört, att en och annan stött sig vid scenen på Blåporten, men jag kan ej förstå a hvad anledning. Visserligen medges, att framställ ningssättet är oförbehållsamt, men jag skulle dock tro, att ingen upplyst konstdomare skulle vilja ut. döma densamma just för dess moraliska tendens För dem orenorm är allting orent, och på det visei skulle man väl kunna uppleta anstötliga ställen hos verldens snart sagdt alla klassiska författare — Gö the, Shakespeare, Jean Paul, Wieland, Moliere, m fl., ja i sjelfva den Heliga Skrift finnas ju ställen som en kavaljer på modet ej gerna sätter sig at läsa upp i en te-cirkel, och dock lärer väl ingen vilja kalla den boken immoralisk eller stötande. Skulle en författare alltid hafva tankarne ängsligt fästade på hvad den eller den fröken, den eller den grefvinnan komme att säga om hvad han skref, så blefve det väl ej stort bevändt med hans produkter. Böckerne böra vara det eviga lifsens bröd — icke tebröd åt några vissa förklenande kotterier. Och nu till den anonyme Recensenten i Dagligt Allehanda. Här finner man återigen på. att a— — — der Kritikaster Wenn er nicht weiss, so spasst — er. Omdömena äro här, såsom vanligt, så slippriga, att man knappast har ett enda ord att fästa sig vid. Det är en vanlig metod hos nutidens recensionsfabrikanter, att orda vidt och bredt, men ändock icke säga någonting. Men då för den underordnade medelmåttan detta är den enda utvägen, hvarigenom den kan hålla sig någorlunda uppe, så är det icke underligt att den begagnas. Om men kunde draga någon slutsats af Rec:s ordande, så vore det den, att äfven han instämmer i en förkastelsedom öfver ideen. Detta är visserligen icke oväntadt, ty hvarföre skulle han, bättre än kamraterne, förmå att uppfatta den? Det har nu en gång blifvit en jargon, att klandra den, men ganska säkert är, att förr eller sednare vänder sig opinionen om saken, och då få vi väl se, hvad min antagonisterne hålla. Det är just under förutseende häraf, som epitetet framtids blifvit tillagt romanen. Ögonblickets bifall eger i allmänhet ej mycket värde, ehuru det kan ega retelse. Äfven denne Recensent gör några omotiverade utfall emot den artistiska benandlingen af ämnet. Jag vet icke, hvarigenom Rec. dokumenterat sin egen öfverlägsenhet och derpå grundade rättighet att döma, ock skulle väl vilja bedja om hans litterära meritförteckning, för att i detta fall veta, hvad jag rättar mig efter. Så aktningsvärdt och nyttigt konstdomarekallet är, då det utöfvas af en man, som eger varm konstkärlek, skarpsinnighet, oväld, oegennytta, grundliga insigter och sjelfskapande förmåga inom det fack, der hans kritiska panna rör sig, lika förderfligt blir det, om kritiken styres af egennyttiga beräkningar, väld, småaktig afundsjuka, och ännu rärre, om dertill kommer ljumhet för konsten, oförnåga, att sjell alstra någonting dugiigt, sväfvande omdöme och brist på lefvande kunskap. Det är icke vär så mycket fråga om, i hvad mån konstnäens öde är beroende af, huruvida hans domare illhöra den ena eller andra kategorien, utan man nåste i främsta rummet hafra afseende på sjelfva konstens öde. Den, som behjertar detta, är en värlig recensent, och gör han det rätt, så hafva ej heler konstnärerne någonting att klaga. Väl kan det ända, att det beröm, som nu tilldelas vissa utöfare af yrket, då ej blir så blomstrande, men också letta kan ej lända dem till skada, ty konstnären illfogas i grunden vida mera endt genom ett öfverIrifvet beröm, än ett öfverdrifvet klander, och den arne konstnären har ännu aldrig önskat att bli mm a ÄRA LL RA AR