krångla sig in. (Insändt.) YTTERLIGARE OM DEN FRIA KARLEKEN. (Slut från N:o 4292.) Beträffande slutligen de svåra lyten recensenten konstnäriskt afseende påbördar min roman, så ka: jag rörande dem icke ingå i diskussionen, emeda han icke det ringaste sökt att motivera sina omdö men. Vill han, såsom det höfves en ärlig konst domare, upprätta hvad han i sådant hänseende felat så skall jag å min sida ej försumma att öppna e1 lugn diskussion, väl vetande, att omjag ejförmåd de det, så vore jag ovärdig att utöfva den konst ja; idkar. eDie Kunst bleibt Kunst: wer sie nicht durchgedacht Der darf sich keinen Känstler nennen. Jag lemnar nu så länge Frejas recensent. oct öfvergår till den i aCalmare läns och Öland tidning, Afven han är en bland de många som fått den fria kärlekens id hel och hållen : vrångstrupen. Måhända härleda sig recensenten fanatiska utfall emot sjelfva romanen egentligen frår den felagtiga uppfattningen af ideen. Det är med anledning häraf, som vi än en gång föras på betrak: telser rörande denna och det sätt, hvarpå densamma hos oss blifvit introducerad. Det kan då icke vara ur vägen, att ge några vinkar om hur den böi förstås. Dervid måste det dock stanna, ty det torde säga sig sjelf, att det icke är möjligt, att i en tidningsartikel fullkomligen utveckla den. Dertill fordras en fullständig afhandling, och en sådan skall icke uteblifva Det är förut. nämndt, att det icke berott af mig, att låta en sådan afhandling föregå romanen. I det ännu otryckta aförsvaretv har jag imedlertid fåstat uppmärksamheten på nödvändigheten deraf, och jag tror mig ej hafva misstagit mig i min anmärkning om den slitning i opinionen, hvilken skulle kunna blifva en följd, om icke en theori först uppgjordes, och ftivämpningar sedermera framställdes i en roman. Låtom oss imedlertid se hvad förf. till cDet går an tänkt om denna sak. I afseende härpå säger han neml. i det ofvanför omnämnde brefvet: uförf. har förbisett hela min plan för sakens behandling, som var, att til en början blott genom en skildring, en tafla ur lifvet,, väcka allmänna uppmärksamheten på ämnet och få alla menniskor att tala och tänka deröfver, samt, sedan intresset sålunda kommit i spänning, gifva en afhandling, som då först skulle omfattas med värme. Förf. tadlar denna marche, men utan skäl. Han ville att afhandlingen skulle gå förut c. Jag öfverlemnar till tänkares bedömande, hvilkendera åsigten som var den rättaste; imedlertid har jag i sakens nuvarande skick intet annat att göra, än att förutskicka följande observanda. Jag fäster mig då till en början vid recensentens yttrande, att realiserandet af den fria kärlekens ide leder till att kundergräfva familjlifvet, all sedlighetsrot. Det förhåller sig dock alldeles tvertom. Genom en bedröflig begreppförvirring har man gjort upp för sig, att den fria kärleken går ut på att få hvad man kallar cgärdet uppgifvet i alla kärleksförhållanden. Vid närmare betraktande skall man dock finna, att effekten blir alldeles den motsatta. Man torde härvid erinra sig katholikernes fanatiske utfall emot Luther, då han arbetade för en friare form för ägtenskapet, hvilken äfven så till vida vanns, att inom den reformerade kyrkan dess egenskap af sakramenrt blef upphäfd och ägtenskapens absoluta oupplöslighet förkastad. Det lärer väl dock sedan den tiden mer än tillräckligt hafva bekräftat sig, att de farhågor man då hyste iafseende på ägtenskapets förlorade ahelgd voro ogrundade. En jemförelse emellan de ägtenskapliga förhållanderne i de katholska och protestantiska länderne kan ju aldrig utfalla annorlunda, än till de sednares fördel. Huru mycken inbördes trohet iakttages väl i de katholska länderne emellan de ägta makarne?! Har det icke i Frankrike och Italien t. ex. gått så långt, att det till och med anses förödmjukande för en fru, om hon icke äger någon amant eller cicisbeo? och det är dock i dessa länder, som ägtenskapet företrädesvis kallas heligt. Den fria kärlekens id in praxi åsyftar hufvudsakligen blow lättnad i äktenskapsskilnader. Det är för mycket, som, talar för behofvet af denna reform, att den förr eller sednare måste gå igenom. Det vore icke möjligt, att här uppräkna alla motiverna dertill, men för att blott i en enda punkt visa, till hvilka missförhållanden de nu gällande äktenskapslagarne verka, erinras derom, attäktenskapsskilnad tillåtes, när endera makarna kan öfverbevisas om, att hafva begått vissa brott. Det är också det vanligaste sättet, att få äktenskap upplöste, att endera makan underkastar sig, att begå ett sådant brott. ) Är nu ej detta, i moraliskt hänseende, att abota ondt med hälften värre ? Men låtom oss vidare höra Recensenten. Han säger: aRedan i början af romanen visar sig Guido ) Såsom ett färskt exempel härpå kan anföras, att vid en Häradsrätt i Skåne nyligen, under anhållan om anteckning i protokollet, uppvistes ett kontrakt, upprättadt emellan ett par äkta makar, till följe af hvilket den ena ar dem förband sig. att, FRE — 2. af LAN