Aftonbladet – 1 juni 1841, sida 2

Sn vet? — Jag var öfvertygad om, att det icke fanns till. — Du tror alltså att hafva fullkomlig rätt, efter bvad jag märker, ock kan enligt din mening nog komma in i himmelriket. — Ja, jag inser verkeligen icke . ... — Välan, men jag betviflar att du tål det; titta först på ett försök genom nyckelhålet. — Anden gjorde det; men möttes af en stråle af sanningens eviga ljus, som brännande gick igenom desg väsende; den for samman och flygtade bort i oändelig jemmer för att dölja sig i afgrundens mörker. —— — Lejonet, djurets konung, var en dag mycket nådig och sade till sitt hof: kära vänner, från denna dag vill jag hafva allt smicker afskaffadt; jag vill endast höra den rena sanningen; det länder ju s väl till mitt eget som edert gagn; derföre sägen mig fritt sanningen. Då framstod bocken med sitt långa filosofiska skägg och sade: jag vill säga dig sanningen, konung; Hvad tror du väl du är? en gud? af ett bättre ämne än vi andra? då är du en dåre, ty du är blott en svag dödelig, du skall varda gammal och svag och dö liksom masken i stoftet. — Du har rätt vise man! sade lejonet och böjde ödmjukt på hufvudet. — Derpå framträdde räfven och sade: må det äfven nådigst vara mig tillåtet attinför din thron tala sanningens röst; blott en sanning behöfver undersåten; det är denna: vår fromme konung är älskad af sitt lyckliga folk. — Tag detta band, du min trogne man, sade lejonet och hängde en orden kring räfvens. hals. — Då framsteg hunden och sade! jeg vet ännu en sanning att säga dig konung. Det är denna: ditt folk är icke så helt och hållet lyckligt: i ostörd ro drifver ormen sin list och vargen sitt våld, och folket säger om dig sjelf, att du ingenting förbättrar och att din vrede ofta öfvergår din rättfärdighet. — O! du store förrädare, sade lejonet, detta är icke sanning, utan illasinnadt ta!. Och dermed sönderref han hunden. E————