Aftonbladet – 1 juni 1841, sida 1

RER RR de voro utmärkt sköna, men hon såg äfven deras blekhet. Hvad fattas dig? frågade hon den okände. Ingenting,, svarade han med en osäker röst; endast vägens längd... Men du har blod på dina klädert... Du är sårad!: Jag har fallit emot några hvassa klippstyeken... Oroa dig inte deröfver, det har ingenting att betyda.n Vid dessa ord betraktade främlingen med ömhet Xenia, hvars rörelse tilltog med hvarje minut; hon stod der stum, darrande, utan att våga göra flera frågor och sökande att i den främmandes anlete. upptäcka en obestämd likhet med den man, som denna morgon varit hennes räddare; hon sade för sig sjelf, att det sannolikt var englarne, som visade henne en af de sina, hvilken de utsändt att draga henne ur vågen, och hennes tacksamma själ uppsände en varm bön till himlen. Den nykomne var imedlertid en bonde, efter hvad: hans grofva kläder och hans bruna yllemössa tillkännagåfvo; men under vecken af hans kolt hade Xenia sett ett svärd. Hvad behöfdes väl mer för en ung flickas inbillning? Hon fattades först af en tung föreställning, som på bennes kinder framkallade en hastig blekhet; men denna gick snart öfver och efterträddes af en purpurrodnad. Hela den förflutna dagens händelser stodo på en gång för hennes minne; bon köm ibåg,. huru hon ej vågat förtro sig åt böljorna; buru hennes följeslagarinnors skämt ändtligen förmått henne dertiil, huru hon sjunkit i deras svall och varit nära att förlera sausningen