tanalt tänka på hvart ban tog vägen; han gick eadast för att skilja sig allt längre från menniskor, som han missaktade och som ej förstodo honom. Hans tankar voro uppfyllda af en obestämd och för honom sjelf oförklarlig bedröfvelse. Furstens ynnest hade fåfängt omhägnat honom från hans vagga; midt ibland höghetens bländverk hade dan faderlöse Gregor icke förgätit sin obekanta härkomst. Han sade till sig sjelf, att han, hittebarnet, ej borde gif!a sig med någon annan än med en flicka, fattig och utan föräldrar, liksom han sjelf, ty eljest var hela hans framtids sällhet öfverlemnad till en lekboll it slumpens nycker. Gregor tänkte härvid som den vise: lejonet bör förena sig med lejonet i deras nästen, och mullvaden bör ej lemna sin jordhåla. Ve ofver de olika förbindelserna, öfver de stridiga föreningarna! Under dessa tankar gick Gregor omkring, räknande mekaniskt träden och trampande på markens mossa. Snart kände han sig törstig; han såg omkring sig liksom påfågeln då han orolig söker efter en källa. Nu hörde han ljudet af Twerzas vågor, som sorlade fram mellan träden. Gud vare lofl ropade han och gick åt denna riktning. Hans gång Var hastig, ty törsten brände honom; då han hunnit fram till flodens strand stadnade ban. Löfven darrade omkring honom, och denna vindens flägt i träden hade borttagit ljuden af hans steg; gömd bakom en buske, kunde han T se, utan att bli sedd. Skönare än Nausicaa, den konungsliga tvåtterskan, skönare än Diana i badet der Acteon öfverraskade henne, badade en ung flicka, med perlhvit hals och långt mörkt hår, jemte sina följeslagarinnor i Twerzas smekande böljor. Man skulle trott sig se en flock af svanor i det genomskinliga vattnet, som afspeglade himmelens azur och strändernas grönska. De unga flickorna hade, i förlitande på enslighetens hägn, af